Din guide till NHL 2025/26: Central Division

Divisionen rymmer allt från superstjärnor som Nathan MacKinnon, Cale Makar och Mikko Rantanen till frågetecken kring om Kirill Kaprizov ens blir kvar i Minnesota. Dallas jagar revansch efter tre raka uttåg i konferensfinal, Colorado hoppas på en hel Landeskog, St. Louis känns klart underskattade och Winnipeg kan stå inför en tillbakagång. Samtidigt växer hajpen kring Utah Mammoth, medan Nashville och Chicago försöker undvika att bli kvar i botten.

Läs min guide till:
Atlantic Division
Metropolitan Division
Pacific Division

Här nedan hittar du svar på de vanligaste frågorna inför säsongen – från när pucken släpps till vilka som är favoriter att lyfta bucklan.

1. Dallas Stars - Dags att ta sista steget?

Dallas Stars har de senaste åren varit ett av ligans bästa lag och varit nära gång efter annan att ta sig hela vägen till Stanley Cup-final. Tre år i rad har resan tagit slut i konferensfinal, senast på ett plågsamt sätt mot Edmonton där matchserien rann dem ur händerna med fyra raka förluster efter en initial seger. Samtidigt säger det mycket om lagets stabilitet att de varit där tre år i följd. Frågan är om den här upplagan kan ta det där sista steget.

Framåt finns det få lag som kan matcha Stars. Roope Hintz, Jason Robertson och Mikko Rantanen bildar en förstakedja som kan dominera kväll efter kväll. Bakom den har vi Wyatt Johnston som fortsätter ta kliv, Tyler Seguin och Matt Duchene som ger flexibilitet och en Jamie Benn som fortfarande kan bidra i rätt roll. Tillsammans skapar det en bredd som gör att Dallas kan vinna matcher även när stjärnorna inte träffar rätt. Förlusterna av Mason Marchment, Mikael Granlund och Evgenii Dadonov tunnar ut sekundärproduktionen något och här kan general manager Jim Nill behöva vara kreativ under säsongen. Samtidigt öppnas dörren för Mavrik Bourque att kliva fram som ett billigt värdealternativ, och Oskar Bäck lär få fler riktiga NHL-minuter. Och känslan är ändå att Dallas kommer klara av att hantera det relativt smärtfritt.

Men kanske är det på blålinjen som Stars blivit allra mest spännande. Miro Heiskanen har länge varit lagets nav, en av NHL:s mest kompletta backar. Men nu knackar Thomas Harley på dörren på allvar. Under försäsongen fick han till och med chansen att testa rollen som förstaalternativ i powerplay, en plats som annars tillhört Heiskanen. Harley har vuxit fram till en gigant som klarar alla situationer på isen – trygg i egen zon, stark i uppspelen och med ett offensivt driv som gör honom till ett ständigt hot. Och även om han inte skulle ta över förstapositionen från Heiskanen visar det vilken lyxig sits Dallas faktiskt är i. Hur många lag kan skryta med två backar som båda kan betraktas som potentiella nummer ett? Är Heiskanen ens självklart bättre än Harley längre? Det är en fråga utan givet svar.

Men nu knackar Thomas Harley på dörren på allvar

Målvaktssidan är stabil. Jake Oettinger har visat att han kan stå på huvudet när det gäller, men behöver hitta en jämnare nivå över hela säsongen. Casey DeSmith avlastar tillräckligt för att Dallas ska klara grundserien utan överbelastning. Med ett något tajtare försvar framför sig – något nye coachen Glen Gulutzan vill sätta – kan Oettinger mycket väl ta det där sista steget till att bli en av ligans riktigt stora matchvinnare.

Ekonomin gör att känslan av nu eller aldrig blir starkare för varje år. Stora löneökningar väntar för spelare som Robertson och Harley, vilket skapar press på att utnyttja den här upplagan maximalt. Samtidigt finns en intern uppsida som kan bära långt – Johnston kan ta ytterligare ett kliv, Bourque kan slå igenom och Rantanen kommer hinna spela in sig ordentligt i spelsystemet.

Stars går in i säsongen som en självklar utmanare. De har spets, rutin och en målvakt som kan stjäla matcher. Men framför allt har de något få andra lag ens är nära – två backar i Heiskanen och Harley som båda kan betraktas som nummer ett. Laget är definitivt rustat för att gå riktigt långt igen, nu återstår det bara att se om de den här gången mäktar med att ta det där sista steget och hamna i en Stanley Cup-final. Ingredienserna finns onekligen där i alla fall.

2. Colorado Avalanche - Landeskogs comeback kan avgöra allt

Colorado Avalanche går in i ännu en säsong med höga förväntningar och med en av ligans mest kompletta trupper på pappret. Laget leds som vanligt av Nathan MacKinnon och Cale Makar – två spelare som inte bara hör till världseliten, utan som också kan komma att blanda sig i kampen om ligans största individuella priser. MacKinnon har under flera år setts som tvåa bakom Connor McDavid, men den gränsen är hårfin – om den ens existerar längre. Den hockeyn MacKinnon bjudit på de senaste två säsongerna har varit något alldeles extra. Makar, som redan vunnit Norris, har potential att spränga 100-poängsvallen, något som bara sex backar i NHL:s historia lyckats med.

Den stora nyheten i truppen är dock Gabriel Landeskogs comeback. Efter tre hela säsonger vid sidan av isen klev han in i slutspelet i våras och såg ut att vara längre fram än många vågat hoppas. Får Avalanche sin kapten hel under en hel säsong är det som en stjärnvärvning – Landeskog bidrar med fysisk tyngd, tvåvägsspel och det ledarskap som saknats sedan cuptriumfen 2022. Hans återkomst kan bli den enskilt största skillnaden mellan att vara en stark slutspelskandidat och att på allvar utmana om titeln.

Den stora nyheten i truppen är dock Gabriel Landeskogs comeback

Förlusten av Mikko Rantanen är naturligtvis ett avbräck, men Colorado har täppt till luckan med Martin Nečas och Brock Nelson. Nečas visade redan under våren att han har kemi med MacKinnon, och Nelson ger laget en andracenter med dokumenterad måltouch. Lägg till Artturi Lehkonens slitstyrka och Valeri Nichushkin tunga spelstil så finns fortfarande en topp sex som kandiderar till att vara ligans främsta.

På backsidan är Makar och Devon Toews fortfarande NHL:s bästa par, vilket i sig ger Colorado en enorm trygghet. Utmaningen har varit stabilitet längre ned i uppställningen, och därför kan rutinerade Brent Burns, som värvats in, bli en viktig pusselbit. Han tillför erfarenhet, spelskicklighet och avlastning till Makar. Samuel Girard och Josh Manson är båda nyttiga när de är friska, men precis som för flera andra i truppen finns skadehistoriken där som ett orosmoment. Målvaktssidan, som tidigare känts osäker, såg betydligt bättre ut i våras. Mackenzie Blackwood spelade på en nivå som påminde om hans bästa år i New Jersey, och håller han den nivån står Avalanche stadigt med sin förstespade.

Frågetecknen handlar som så ofta om skador. Kommer Landeskog hålla? Fortsätter Lehkonen att vara skadedrabbad? Nichushkin frånvaro i viktiga skeden har tidigare skapat rubriker, kan han hålla sig på banan den här säsongen? Det gör att Colorado, trots en extremt stark topp, inte är helt enkla att ranka. Får de en hel säsong från sina stjärnor är de favoriter att vinna Central Division och gå långt i slutspelet. Men med återkommande skadeproblem riskerar de att hamna ett steg bakom Dallas Stars, vars lagbygge känns något stabilare och mindre sårbart.

Sammanfattningsvis är det fullt rimligt att klassa Avalanche som Central Divisions starkaste lag på pappret och en självklar cupkandidat – men vägen tillbaka till Stanley Cup-finalen går genom en frisk trupp och en Landeskog som håller hela vägen.

3. St. Louis Blues - Robert Thomas bär fanan för underskattade Blues!

St. Louis Blues fick en total förvandling när Jim Montgomery tog över som tränare förra säsongen. Från ett lag som kändes uddlöst och spretigt under Drew Bannister blev de plötsligt disciplinerade, svårspelade och med en offensiv som faktiskt bar frukt. Montgomery har ett dokumenterat track record av att höja sina lag, och utvecklingen syntes tydligt här också – särskilt i hur han fick ut max av spelare som tidigare sett fastlåsta ut i sina roller.

Det största skälet till optimism är fortfarande Robert Thomas. Han har redan två raka säsonger med över en poäng per match i snitt, spelar tvåvägshockey i toppklass och har en speluppfattning som tillhör de allra bästa i världen. Kreativ, trygg med pucken och med en förmåga att styra tempot i matcherna på ett sätt som ytterst få klarar av. För mig är han redan en franchise-spelare och en topp 10-center i NHL – även om den etiketten ännu inte är allmänt accepterad.

För mig är han redan en franchise-spelare och en topp 10-center i NHL – även om den etiketten ännu inte är allmänt accepterad.

Bakom Thomas finns fler pjäser som gör Blues offensiv högintressant. Jordan Kyrou är etablerad som en av ligans snabbaste skridskoåkare och lagets främsta målskytt, medan Pavel Buchnevich – trots en dipp ifjol – fortfarande producerade över 60 poäng och har mycket hockey i sig. Han är en spelare som ofta underskattas, men som i rätt omgivning kan vara en verklig offensiv katalysator. Tillsammans med ungdomarna på väg in ger det Blues ett bredare och mer dynamiskt anfall än på länge.

Dylan Holloway fick ett rejält genombrott under Montgomery och är precis den typ av tvåvägsforward som ger lag balans – snabb, hårt arbetande, skicklig i båda riktningarna och kapabel i egen zon. Hans intåg gav Blues en dimension de tidigare saknat, och att de lyckades sno honom från Oilers var ett genidrag. Rookien Jimmy Snuggerud fick en värdefull smakstart i NHL och känns redo för mer, medan Dalibor Dvorsky har en stark AHL-säsong i ryggen och kan bli en joker om han tar chansen. Lägg till att centerdjupet blivit stabilare med Pius Suter och Nick Bjugstad, och bilden blir ännu mer lovande.

På backsidan finns fortfarande vissa frågetecken. Colton Parayko är en defensiv klippa men knappast en fullfjädrad nummer ett-back, och laget saknar fortfarande den där offensiva katalysatorn från blålinjen som många andra slutspelslag kan luta sig mot. Men med Cam Fowler som partner hittade Parayko en trygghet som lyfte hela försvaret, och Philip Broberg tog stora kliv framåt. Om Broberg fortsätter på den vägen kan backsidan bli klart bättre än många tror.

Målvaktssidan med Jordan Binnington och Joel Hofer är kanske inte spektakulär, men den är stabil. Framförallt såg vi en helt annan trygghet i defensiven efter att Montgomery styrde upp spelet, vilket gjorde livet enklare för målvakterna. Om Binnington hittar en jämnare form och Hofer tar ännu ett kliv kan Blues faktiskt ha ett tandem som håller hög klass.

Sammanfattningsvis tycker jag att St. Louis Blues känns underskattade. De kanske inte är ett givet slutspelslag – konkurrensen i väst är stenhård – men uppsidan här är större än vad många vill erkänna. Med Thomas som topp 10-center, Kyrou som explosiv målskytt, en potentiell bounceback från Buchnevich och en rad unga spelare som redan börjat ta kliv under Montgomery, finns alla förutsättningar för att Blues ska överraska rejält. Att hålla 105-poängstakten (sedan Montgomery tog över) från fjolåret är kanske orealistiskt, men något skiftade efter tränarbytet och för första gången på flera år känns Blues riktigt spännande. Att placera dem före Jets och Wild är ett statement jämfört med marknadens värdering – men jag ser större uppsida här än hos konkurrenterna.

4. Winnipeg Jets - Från Presidents’ Trophy till bakslag?

Winnipeg Jets stod för en strålande fjolårssäsong och tog hem Presidents’ Trophy efter en grundserie där laget gång på gång visade att de kan vinna på olika sätt. Nyckeln var såklart Connor Hellebuyck, som bekräftade sin status som världens bästa målvakt och vann matcher nästan på egen hand. Men Jets var långt ifrån ett enmanslag – förstakedjan med Mark Scheifele, Kyle Connor och Gabriel Vilardi dominerade sina minuter och var en av ligans mest effektiva offensiva enheter.

Trots detta väljer jag att ranka Jets lägre inför den här säsongen, och anledningen är framförallt tappet av Nikolaj Ehlers. Han har länge varit en av NHL:s mest underskattade spelare och gav Winnipeg en bredd i offensiven som gjorde laget svårstoppat. Att ersätta honom med Gustav Nyquist – som fortfarande kan bidra men vars bästa år ligger bakom honom – är en rejäl försvagning. Och även om återvändande Jonathan Toews är en fantastisk story för Manitoba är det svårt att se honom kliva in och fylla tomrummet som andracenter. Efter lång frånvaro från hockeyn och med åldern emot sig känns det mer realistiskt att han blir en stabil fjärdecenter än den tvåvägskraft han en gång var.

Det betyder inte att Jets inte är ett starkt lag. Hellebuyck kan bära dem genom tuffa perioder, Josh Morrissey fortsätter att vara en offensiv motor från blålinjen och centerdjupet med Scheifele, Toews och Adam Lowry kan i bästa fall bli riktigt svårmatchat. Cole Perfetti är också en spelare att hålla ögonen på – han såg klart rappare ut mot slutet av förra säsongen och får nu chansen med mer istid och powerplay-ansvar. Skulle han ta samma kliv som exempelvis Dylan Samberg gjorde ifjol blir tappet av Ehlers lättare att hantera.

Frågan är också om Winnipeg kan höja sin fysiska nivå. Slutspelet mot St. Louis i våras blev en väckarklocka – Jets var det bättre laget på pappret men fick stora problem när Blues tryckte till dem fysiskt, vann kampen framför mål och till slut pressade serien till sju matcher.

Till sist finns osäkerheten kring Kyle Connors framtid. Han går in i sista året på kontraktet och blir dyr att förlänga – och även om han är en poängmaskin har hans tvåvägsspel ofta ifrågasatts. Ett kontraktsår kan ge extra motivation, men frågan är hur klubben balanserar hans offensiva stjärnstatus med sina långsiktiga löneplaner.

Sammanfattningsvis är Jets fortfarande ett riktigt bra lag. Med Hellebuyck i kassen, en dominant förstakedja och en solid struktur kommer de inte att ramla ur slutspelsracet. Men utan Ehlers offensiva bidrag, med osäkerhet kring Toews roll och Connors kontraktsläge, är det svårt att se dem upprepa fjolårets Presidents’ Trophy-succé. Att jag rankar dem bakom ett lag som St. Louis Blues kan kanske ifrågasättas, men där jag ser en enorm uppsida hos Blues ser jag snarare en risk för tillbakagång hos Jets den här säsongen.

5. Minnesota Wild - Allt kretsar kring Kaprizovs framtid

Minnesota Wild är fortsatt laget som snurrar kring Kirill Kaprizov – både på isen och utanför den. Han är franchisehistoriens första riktiga superstjärna och den som burit laget till att vara ett slutspelslag de senaste åren. Men med bara tio månader kvar på kontraktet, efter att redan ha tackat nej till ett åttaårskontrakt värt 128 miljoner dollar, är osäkerheten enorm. Wilds ägare Craig Leipold, som vanligtvis gärna pratar om allt, valde att helt tiga om Kaprizov när frågan kom upp under försäsongen. Det säger en hel del om hur känslig situationen blivit. För fansen är oron påtaglig: vad händer om Wild inte lyckas behålla sin största stjärna?

För fansen är oron påtaglig: vad händer om Wild inte lyckas behålla sin största stjärna?

Kaprizov är en av NHL:s mest pålitliga målskyttar med tre raka 40-målssäsonger innan förra säsongen (25 mål på 41 matcher förra säsongen), men när så mycket av offensiven vilar på en spelare blir laget sårbart. Fjolåret visade det tydligt: när Kaprizov missade 41 matcher tappade Wild snabbt i slagkraft. Bakom honom finns en fungerande men inte skrämmande bredd – Matt Boldy är nästa stora offensiva kraft, Joel Eriksson Ek fortsätter vara en av ligans mest underskattade tvåvägscentrar, och Marco Rossi behöver fortsätta ta kliv framåt för att bredda produktionen. Nyförvärvet Vladimir Tarasenko kan bidra med målskytte och rutin, men han är inte längre en spelare som ensam förändrar matcher.

Det som däremot kan bli en injektion är backtalangen Zeev Buium. Han förväntas kliva rakt in i topp fyra och kan till och med ta över rollen som spelfördelare i powerplay. Där har Minnesota tappat fart – från topp tio i ligan till plats 20 i fjol – och Buiums offensiva spelsinne kan bli nyckeln för att höja special teams. Brock Faber, som slog igenom stort som rookie, fick se sin poängproduktion falla tillbaka rejält förra säsongen. Om både Faber och Buium tar kliv framåt, och veteranen Jared Spurgeon håller sig frisk, finns förutsättningar för en stabil backsida.

Mellan stolparna kommer Filip Gustavsson och Jesper Wallstedt att dela på ansvaret. Gustavsson har visat höga toppar men också en ojämnhet som ibland oroar. Wallstedt, en av världens mest lovande målvakter, väntar på sitt stora genombrott. Om han tar nästa steg kan målvaktssidan komma att bli lagets största tillgång.

Wild är ett lag med många ”om”. Om Kaprizov stannar, om Buium blommar, om Wallstedt slår igenom. Men det är också ett lag som redan nu är tillräckligt bra för att vara med i slutspelsracet i Central Division. Frågan är bara om de har tillräckligt mycket runt sin superstjärna för att ta sig längre än runda ett – och vad som händer med hela organisationen om Kaprizov verkligen väljer att lämna nästa sommar.

6. Utah Mammoth - Talangfull topp, men räcker bredden?

Hajpen kring Utah Mammoth växer för varje säsong, och inför 2025/26 är förväntningarna högre än någonsin. Klubben har byggt upp en ung kärna med enorm potential i Clayton Keller, Dylan Guenther och Logan Cooley – tre spelare som redan nu kan mäta sig med många andra toppkedjor i väst. Till det kommer nyförvärvet JJ Peterka, en fartfylld offensiv kraft som kan ge ytterligare tyngd framåt. Samtidigt har det kostat på – bredden i truppen är svagare än förra året, och tapp som Matias Maccelli och Michael Kesselring märks av i både offensiven och backsidan.

På pappret är Utahs toppsex starkare än någonsin. Keller kommer från en 90-poängssäsong och fortsätter utvecklas som en av ligans mest pålitliga offensiva ytterforwards, medan Guenther har ett av ligans bästa skott och Cooley utvecklas snabbt mot att bli en riktig förstecenter. Med Peterka in i mixen finns det gott om kreativitet och speed i anfallet. Men bakom stjärnorna är det tunnare. Tredje- och fjärdekedjan håller inte samma nivå som hos många konkurrenter, och det innebär att Utah behöver mycket produktion från sina toppspelare för att kunna bära ett slutspelshopp hela vägen.

På backsidan vilar mycket ansvar på Mikhail Sergachev som tydlig etta. Där bakom behöver John Marino stabilisera en topp-4-roll och leverera jämna minuter. Sean Durzi ger offensiv push men mår bäst av en defensivt trygg partner eller mer skyddad användning. Här kan 21-årige Maveric Lamoureux bli jokern – stor, rörlig och med framtida toppfyrakapacitet, men ännu oprövad på den här nivån.

I mål finns Karel Vejmelka, som gjorde sin bästa säsong hittills i fjol och bevisade att han kan vara en stabil förstamålvakt. Problemet är hållbarheten – han fick bära en enorm arbetsbörda under våren och utan en pålitlig backup riskerar det att bli ohållbart. Vitek Vanecek är tänkt som avlastning, men hans ojämna facit väcker frågetecken.

Sammanfattningsvis har Utah tagit kliv framåt och ser mer spännande ut än någonsin. Med Keller, Cooley och Guenther som bärande stjärnor och med Peterka som ny injektion finns spetsen för att utmana. Frågan är om bredden räcker, eller om laget fortfarande är ett eller två år bort från att bli en riktig kraft i väst.

7. Nashville Predators - Var fjolåret en olycka eller början på slutet?

Nashville gick in i fjol med ett lag som på papperet såg ut att kunna utmana. Steven Stamkos, Jonathan Marchessault och flera rutinerade namn värvades in för att ge Predators en ny identitet, men resultatet blev raka motsatsen. Laget föll ihop totalt och slutade bland ligans tre sämsta. Det var en säsong där allt som kunde gå fel gick fel – från ineffektivt målskytte till svajigt målvaktsspel från annars så pålitlige Juuse Saros.

Frågan inför årets säsong är enkel men avgörande: var fjolåret en olycklig tillfällighet, eller ett tecken på att Predators helt enkelt är ett lag på nedgång? Saros är fortfarande lagets största hopp i kassen, men han har gått från att vara en av ligans bästa målvakter till att nu vara ifrågasatt efter två raka säsonger av nedåtgående siffror. Om han inte hittar tillbaka till toppnivån kommer Predators att få svårt att lyfta, särskilt som backupen Justus Annunen inte har övertygat.

På backsidan vilar allt på Roman Josi. Han är fortfarande en klassback med förmågan att driva spel, men skador och ålder gör att frågetecken tornar upp sig. Tidigare värvningar som Brady Skjei och Nicolas Hague var tänkta att avlasta, men varken de eller övriga alternativ har visat att de kan bära tunga minuter på ett sätt som verkligen hjälper Josi. Försvaret riskerar därför att återigen bli en akilleshäl.

Framåt handlar mycket om Filip Forsberg, vars målfarlighet avtagit under flera år. Kan han hitta tillbaka till formen blir det ett lyft, men truppen saknar dynamiska playmakers som kan få ut max av honom och Stamkos. Marchessault, O’Reilly och Michael Bunting ger bredd och rutin, men offensiven ser snarare trög och ålderstigen ut än snabb och farlig. Att unga spelare som Luke Evangelista eller Fedor Svechkov tar steg framåt är nästan ett måste om Nashville ska ha någon offensiv spets.

Det som talar för Predators är att det knappast kan gå lika illa som i fjol. Då föll både målskyttet och målvaktsspelet igenom på ett sätt som nästan alltid jämnar ut sig över tid. När både skärpan i avsluten och räddningsprocenten sviktar samtidigt brukar det handla mer om oflyt än om en permanent nivå. Får man bara en normal utdelning framåt och Saros tillbaka på en stabil nivå i mål, kan Nashville åtminstone undvika bottenträsket. Men att slåss om en slutspelsplats känns svårt – truppen ser mer ut som ett ihopplock av rutinerade namn än ett lag med en tydlig riktning.

8. Chicago Blackhawks - Bedard ensam i fortsatt mörker

Chicago Blackhawks går in i ännu en säsong som ett av ligans allra svagaste lag. Trots att man redan har en av NHL:s största talanger i Connor Bedard har lagbygget runt honom knappt förbättrats alls. Förra säsongen blev en besvikelse där Bedard visade glimtar av sin potential men inte riktigt tog det där historiska ”år två-klivet” som andra generationsstjärnor gjort före honom. Att bedöma honom för hårt är orättvist – Att Andre Burakovsky, en spelare som haft svårt att hålla sig frisk och långt ifrån sina glansdagar, är den största förstärkningen säger en hel del om situationen.

i princip hela ansvaret vilar på hans axlar i ett lag som saknar bredd, djup och etablerad stjärnkraft runtomkring

Framåt är det därför Bedard som bär det tunga lasset, men han är inte helt ensam. Frank Nazar går in i sin första hela NHL-säsong och ses som en framtida topp-6-forward. Ryan Donato har fått förlängt kontrakt och fungerar som en duglig kompletterande spelare, men övriga veteraner – Teuvo Teräväinen, Ilya Mikheyev och Tyler Bertuzzi – är mer rollspelare än verkliga skill makers. Resultatet blir att spelare som egentligen hör hemma längre ner i hierarkin tvingas ta roller högre upp, vilket tydligt blottar hur tunn offensiven är.

Försvaret är kanske den största akilleshälen. Seth Jones har lämnat och med honom också den enda back som kunde bära en förstaparsroll. Kvar står ett ungt gäng där Alex Vlasic förväntas ta klivet upp som nummer ett, men där det verkliga framtidshoppet finns i Sam Rinzel och Artyom Levshunov. Rinzel fick känna på NHL i slutet av förra säsongen och är en skridskostark, tvåvägsback som till och med kan få chansen i powerplay. Levshunov har ännu högre potential men är bara 19 år och knappast redo att axla en topproll direkt. Utan en stabil topp fyra lär Hawks backar få en tuff resa – och frågan är om det inte blir alltför mycket ”lära på jobbet” mot NHL:s bästa forwards.

I mål står Spencer Knight inför en chans att återuppbygga sin karriär. Han visade fina takter i Florida innan konkurrensen med Sergej Bobrovsky blev för tuff, och hans första matcher i Chicago antydde att han kan växa till en pålitlig förstamålvakt. Men med så svagt försvar framför sig blir uppgiften brutal – även en solid säsong från Knight riskerar att drunkna i siffror färgade av ett lag som konstant hamnar på hälarna.

Chicago är alltså fortfarande fast i botten. Det finns en vision – Bedard och Nazar i spetsen framåt, Rinzel och Levshunov på backsidan och Knight i mål – men dit är vägen lång. Den här säsongen handlar inte om att vinna, utan om att ta små steg framåt. Om Bedard kan fortsätta utvecklas trots bristen på stöd, om Nazar tar nästa steg och om minst en av de unga backarna visar att han kan bli en byggsten, då kan fansen åtminstone känna att den utdragna rekonstruktionen rör sig framåt. Men risken är påtaglig att ännu en tung säsong med många förluster istället äter på tålamodet – och att Blackhawks fortsätter vara ligans mest uddlösa lag.

Speltips

• St. Louis Blues Ö 91,5 poäng @ 1.80 Svenska Spel

Blues såg ut som ett nytt lag efter att Jim Montgomery tog över förra säsongen. Robert Thomas är i dagsläget en av, om inte ligans mest undervärderade spelare. Lägg därtill Kyrou, Buchnevich och en rad unga talanger som höjer offensiven, samtidigt som defensiven blev stabilare efter tränarbytet. Det finns mer uppsida här än marknaden verkar tro – 92 poäng är tveklöst inom räckhåll.

• Nashville Predators U 86.5 poäng @ 1.90 Betinia

Predators föll igenom totalt ifjol och även om allt knappast går lika snett igen känns truppen både ålderstigen och svagt sammansatt. Saros har tappat i nivå, Josi blir allt mer sliten och offensiven saknar fart och playmakers. Det ser mer ut som ett lag på nedgång än ett slutspelsjagande gäng, vilket gör under till ett attraktivt spel.

• "Honourable Mention – Thomas Harley mål/poängspel"

Harley ser ut att få ännu mer ansvar i Dallas vassa powerplay och har redan etablerat sig som en tvåvägsklippa med offensiv uppsida. Han är en spelare på tydlig uppgång och om marknaden erbjuder odds på mål- eller poängspel kring honom är det definitivt värt att kika närmare på. Jag hittade i dagsläget inget för egen del när jag tittade runt, men vill skicka med det som en tanke ifall någon annan är mer lyckosam än jag i letandet efter odds.