Din guide till NHL 2025/26: Metropolitan Division

Frågan är vad vi egentligen ska vänta oss av Metropolitan den här säsongen. Några lag bär på äkta mästarambitioner, andra mest på frågetecken – och skillnaden mellan hopp och förtvivlan kan bli brutal när 82 matcher ska summeras.

Här nedan hittar du svar på de vanligaste frågorna inför säsongen – från när pucken släpps till vilka som är favoriter att lyfta bucklan.

1. Carolina Hurricanes – Ehlers kan bli pusselbiten som förändrar allt

Carolina Hurricanes har under flera år varit definitionen av ett lag som alltid är med, alltid spelar topphockey, men som aldrig lyckas hela vägen fram. Conference-finaler har blivit något av ett signum, men Stanley Cup-bucklan har hela tiden känts ett steg bort. Frågan inför 2025/26 är om det äntligen kan bli annorlunda – och mycket talar för att svaret stavas Nikolaj Ehlers.

Den danske fartmaskinen har länge varit en av ligans mest underskattade spelare i Winnipeg, men i Carolina kan han få precis den roll han alltid förtjänat. Ger Brind’Amour honom tillräckligt med minuter i förstakedjan tillsammans med Sebastian Aho och Seth Jarvis finns det faktiskt potential att prata om ligans bästa kedja. Aho är hjärnan, Jarvis är motorn – och med Ehlers speed och kreativitet får Canes den där extra dimensionen som de saknat när matcherna blir som tuffast.

Den danske fartmaskinen har länge varit en av ligans mest underskattade spelare i Winnipeg, men i Carolina kan han få precis den roll han alltid förtjänat

Bakom stjärnorna finns dessutom bredd. Andrei Svechnikov har mer att ge än vad han visat, Logan Stankoven är en framtida stjärna som ser ut att passa bra i Canes, och Jordan Staal fortsätter vara den där pådrivaren i tredjekedjan. Offensiven känns djupare än på länge, och det är inte bara på papperet. Det här laget kan trycka ner sina motståndare över fyra kedjor, kväll efter kväll.

På backsidan är Jaccob Slavin fortfarande en av ligans bästa defensiva backar och nu får han hjälp av K’Andre Miller, en spelare som inte fick ut max i Rangers men som känns som skräddarsydd för Carolinas system. Lägg till talangen Alexander Nikishin och spelskickliga Shayne Gostisbehere, så är backsidan både rörlig och stark. Frågan är bara om någon kan ersätta den rutin som Brent Burns försvann med – annars är helheten svår att klaga på.

Och målvaktssidan? Ja, det är väl här frågetecknen finns kvar. Frederik Andersen är skadedrabbad, Pyotr Kochetkov har inte visat att han är redo att bli en riktig förstamålvakt och det går inte att komma ifrån känslan av att Carolina kan behöva förstärka mellan stolparna om det ska bli en riktigt lång vår.

Men helhetsintrycket? Carolina känns mer spännande än på länge och extremt välbalanserad. Ehlers är värvningen som kan förändra allt – och om han lyfter förstakedjan till den nivå många tror, finns det inget som säger att Hurricanes inte ska kunna ta hem divisionen såväl som konferensen. Och kanske är det äntligen dags att gå hela vägen, truppen är onekligen bra nog för att utmana om det.

100% upp till 500 kr

Recension av LeoVegas

9.9

Hämta bonus

18+. Gäller nya spelare vid första insättningen. Min. insättning 100 kr. Erbjudandet är giltigt i 60 dagar. Omsättningskrav 1 ggr. Ev. vinster är omsättningsfria. Regler & villkor gäller. stodlinjen.se - spelpaus.se. Spela ansvarsfullt.

2. New Jersey Devils - Måste undvika skadorna

New Jersey Devils valde en ganska lugn sommar. Det blev inga stora förändringar, men det kanske också är helt rätt väg att gå. Efter en fjolårssäsong som gick i kras när både Jack Hughes och Jacob Markström drogs med skador handlar 2025/26 mer om att hålla sig hel än att jaga rubriker. Om Hughes kan spela en hel säsong och Markström levererar på normal nivå mellan stolparna ser Devils plötsligt ut som ett av Metro-divisionens mest stabila lag.

Framåt finns spetsen redan på plats. Hughes är lagets offensiva motor, Jesper Bratt kompletterar med sina skickliga händer och Nico Hischier håller ihop kedjorna med sitt tvåvägsspel. Timo Meier bidrar med tyngd och målskytte, men känslan är ändå att Devils saknar en ytter till i topp sex för att kunna matcha de allra bästa. Connor Brown och Evgenii Dadonov är rutinerade värvningar som kan fylla hål i laguppställningen, men de förändrar inte den stora bilden. En riktig toppförstärkning skulle flytta ner övriga spelare ett hack och ge laget den djupare kedjehierarki som krävs för att bli en Cup-favorit.

På backsidan ser det betydligt mer färdigt ut. Luke Hughes tog stora kliv förra säsongen och utmanar redan Dougie Hamilton om rollen i första powerplay. Brett Pesce gör sitt vanliga jobb som lagets lim, Jonas Siegenthaler är tryggheten bakåt och Simon Nemec ser redo ut för fler och tyngre minuter. Tillsammans ger de Devils en toppfyra som kan vinna matcher på egen hand när matchbilden svänger.

I mål hade Markström en splittrad säsong – på toppnivå före skadan men klart mänskligare efter. Med en normal återstart och Jake Allen som stabil partner finns förutsättningar för ett betydligt jämnare målvaktsspel. Devils behöver inte en Vezina-säsong här, bara en tillräcklig trygghet för att laget ska kunna luta sig mot sin offensiv.

Så vad kan vi förvänta oss? Carolina är fortfarande favorit i Metropolitan, men Devils har både farten och strukturen för att ligga hack i häl och utnyttja minsta svacka. Det här är redan ett lag som kan hota i en slutspelsserie, men för att ta klivet från “farliga” till faktiska Cup-utmanare krävs en uppgradering i topp sex. Kommer den före deadline – samtidigt som Hughes och Markström håller sig hela – kan Devils mycket väl bli ett lag man inte vill springa in i när vi närmar oss slutspelet.

3. Washington Capitals - En fot i det förflutna, en i nästa generation

Inför fjolåret var konsensus att Washington Capitals hade gjort en rad smarta värvningar som åtminstone gav dem chansen att slåss om slutspel. Men frågetecknen var många. Säsongen dessförinnan hade laget tagit sig till slutspel via en wildcardplats trots en negativ målskillnad på –37, och det var långt ifrån självklart att sommarens rokader skulle räcka för att förändra den bilden. Till råga på det vilade hela rampljuset på Alex Ovechkin och hans jakt på Wayne Gretzkys odödliga målrekord – en jakt som riskerade att bli en belastning om den överskuggade lagets prestation.

Men Capitals svarade med att överträffa alla förväntningar. De fick inte bara ihop en betydligt mer stabil helhet och säkrade 111 poäng – näst bäst i hela ligan – utan Ovechkin slog också det efterlängtade rekordet. Att rekordet nu är avklarat kan bli en fördel för laget. Ovechkin behöver inte längre lägga lika stort fokus på att stå och vänta på lätta mål i tom kasse, något som ibland såg viktigare ut än att ta ansvar bakåt i avgörande lägen. Om han sen nu håller med om det låter jag vara osagt.

En av nycklarna till Capitals framgång var Logan Thompson mellan stolparna. Han levererade stabilt hela säsongen och gav laget den trygghet de länge saknat på målvaktssidan. Att Washington dessutom lyckades få honom i en trade från Vegas för bara två tredjerundaval gör affären till en av de mest lyckade på senare år. Thompson visade sig snabbt vara mer än bara ett fynd – han blev en av ligans mest pålitliga målvakter och en central del i Capitals resa mot toppen.

Nu är frågan vad som väntar härnäst. Kan Capitals verkligen upprepa fjolårets succé, eller var det en säsong där allt klickade lite för bra? Svaret ligger förmodligen någonstans mittemellan. Laget har en hög grundnivå med pålitliga namn som Alexander Ovechkin, Pierre-Luc Dubois, Tom Wilson och Dylan Strome, samtidigt som bredden gör att de sällan faller igenom.

Kan Capitals verkligen upprepa fjolårets succé, eller var det en säsong där allt klickade lite för bra?

Det mest spännande sker kanske ändå längre ner i leden. Washington sitter på en talangbank som håller på att fasas in i precis rätt skede. Framförallt Ryan Leonard ser ut att ta en mer framträdande roll kommande säsong. Han har lovordats mycket och framstår som ett självklart framtidsnamn för Capitals – även om man klokt nog inte ska kräva för mycket av honom redan nu. För Hendrix Lapierre och Andrew Cristall är bilden mer oklar, men båda finns där i kulisserna och kan successivt växa in i NHL-roller. Det gör att Capitals kan låta sina unga spelare utvecklas i rimlig takt i ett lagbygge som redan fungerar, snarare än att tvinga fram genombrott för tidigt.

Samtidigt går klubbikonen Alex Ovechkin in i en säsong som mycket väl kan bli hans sista i NHL. Han fyllde nyligen 40 år och att han förra året fortfarande mäktade med 44 mål på bara 65 matcher är ett närmast otroligt kvitto på vilken legend han är. Ingen annan spelare definierar Capitals historia på samma sätt, och hans närvaro fortsätter att ge laget både identitet och respekt, även när generationsväxlingen nu tar fart på allvar.

Capitals är ett lag med en stabil grund där den tydliga strukturen, truppens djup och Logan Thompson som trygg sista utpost talar för ännu en slutspelsplats. För att ta nästa steg krävs dock att någon av de unga talangerna får sitt stora genombrott – eller att klubben adderar mer spets utifrån. De har absolut chansen att överraska igen, men att tro på en bättre säsong än den förra är att kräva för mycket.

4. New York Rangers - Från fritt fall till chans på revansch

New York Rangers kommer från en säsong som närmast kan beskrivas som ett fritt fall. Att gå från Presidents’ Trophy-vinnare till att missa slutspel på ett år säger allt om hur illa det gick. Truppen ruskades om rejält under vintern. Jacob Trouba, Chris Kreider, K’Andre Miller, Kaapo Kakko och flera andra tunga namn försvann på kort tid. Kvar står en grupp som fortfarande innehåller spets, men som också känns mer sårbar än på länge.

Framåt finns fortfarande många frågetecken. Artemi Panarin kom inte upp i samma nivå som året innan, Alexis Lafrenière tappade efter sitt genombrott och Mika Zibanejad stod för en av sina blekaste säsonger i Rangers-tröjan någonsin. Det var egentligen bara J.T. Miller som lyckades blåsa liv i offensiven efter trejden från Vancouver, och nu kliver han in som lagkapten med ett tungt ansvar att leda laget tillbaka till slutspel. Will Cuylle var en av få ljusglimtar, med 20 mål i en mer undanskymd roll, och får nu chansen att ta över Kreiders plats i topp sex – ett ansvar han inte känns helt främmande för.

Samtidigt ska man inte glömma att Rangers faktiskt såg bättre ut mot slutet av säsongen. När turbulensen lagt sig och spelarna började hitta rollerna igen fanns det perioder där spelet såg mer samlat ut. Kanske var månaderna där allt föll isär snarare en mörk mellanakt än en ny vardag. Det är fortfarande långt till den nivå de hade under Presidents’ Trophy-säsongen, men känslan är ändå att botten är nådd och att vägen tillbaka har påbörjats.

Försvaret har fått ett välbehövligt lyft. Adam Fox är fortfarande Rangers stora motor på blålinjen och nu får han hjälp av Vladislav Gavrikov, en renodlad shutdown-back som kan stabilisera ett försvar som föll ihop i fjol. Det behövs, för bakom Fox och Gavrikov är djupet inte lika tryggt – Carson Soucy och Will Borgen får större roller än de kanske är byggda för, och unga namn som Scott Morrow måste ta snabba kliv om backsidan ska hålla.

I mål är Igor Shesterkin fortsatt Rangers största trumfkort. Han stod för sin statistiskt svagaste säsong hittills, men det berodde mer på ett läckande försvar än på hans egen kapacitet. Faktum är att han fortfarande var en av ligans bästa målvakter när man justerar för kvaliteten på chanserna han mötte. Så länge Shesterkin spelar på sin normala nivå kommer Rangers ha chansen i många matcher, men bakom honom finns inte mycket att luta sig mot längre då Jonathan Quick känns redo för pensionering.

I mål är Igor Shesterkin fortsatt Rangers största trumfkort

Det mest spännande inför säsongen är kanske förändringen i tränarbåset. Med Mike Sullivan som ny röst lär vi få se ett Rangers som spelar med högre fart och intensitet – det är hans signum, att driva upp tempot och kräva hockey där det rör på sig. Men där finns också en risk. I Pittsburgh såg vi hur hans filosofi krockade med en åldrande kärna som inte längre orkade hålla det tempot. Rangers stomme är yngre, men knappast purung, och frågan är om alla verkligen kan hänga med när kraven skruvas upp. Om inte, då väntar ännu fler arbetsdagar på maxpuls för Igor Shesterkin i kassen – precis det mönster vi sett gång på gång i Penguins de senaste åren.

Rangers är fortfarande ett bra lag och slutspel känns rimligt att kräva. Men med ett tunnare forwardsdjup och en backsida som ser svag ut bakom toppparet är det långt ifrån självklart att Sullivan lyckas omedelbart.

5. Columbus Blue Jackets - Ung kärna som väcker framtidstro

Columbus var ett av fjolårets mest charmerande lag – inte för att allt satt, utan för att så mycket klickade samtidigt hos så många unga. Kent Johnson tog ett rejält kliv, Kirill Marchenko gick från spännande målskytt till bärande pjäs, Adam Fantilli såg allt mer ut som en framtida stjärncenter – och över allt detta tronade Zach Werenski, som spelade på en nivå där Norris-snacket inte kändes det minsta fel. Det var svårt att inte bli förälskad i energin, i tempot och i känslan av att något höll på att byggas på riktigt i Ohio.

Frågan den här säsongen är mindre romantisk: hur mycket kan man egentligen kräva – nu? Sommaren gav några förändringar i laget, men helheten är i stort sett densamma. Charlie Coyle är en tydlig stabilisator i mitten och ett bra proffs att luta sig mot, men prislappen känns hög och han flyttar inte taket. Miles Wood adderar fart och attityd, Isac Lundeström ger arbetskapital i bottensex – men båda riskerar att dra ner kedjorna om de får för stora roller. Det här är fortfarande ett lag som ska växa genom intern utveckling, inte genom flashiga sommarvärvningar.

100% upp till 500 kr

Recension av LeoVegas

9.9

Hämta bonus

18+. Gäller nya spelare vid första insättningen. Min. insättning 100 kr. Erbjudandet är giltigt i 60 dagar. Omsättningskrav 1 ggr. Ev. vinster är omsättningsfria. Regler & villkor gäller. stodlinjen.se - spelpaus.se. Spela ansvarsfullt.

Offensiven blir återigen den unga kärnans scen. Trion Kirill Marchenko, Adam Fantilli och Kent Johnson kan vinna matcher på egen hand, och nu finns också chansen att få in en frisk Yegor Chinakov i mixen. Han missade stora delar av fjolåret, men när han väl spelade såg han riktigt spännande ut – en genombrottssäsong känns nära och skulle ge enorm energi till en redan lovande topp-sexa. Med Sean Monahan som tryggt nav och Dmitri Voronkov som kraftpaket finns det dessutom rutinerat stöd runt om. Lagkapten Boone Jenner, som också missade stora delar av säsongen, blir viktig för att ge den unga kärnan lite vuxenenergi och lugn när pressen hårdnar.

På blålinjen fortsätter Zach Werenski att vara den självklara ledaren – och oj, vilken säsong han stod för i fjol. Bara Cale Makar gjorde fler poäng bland NHL:s backar, och han spelade trots allt med MacKinnon & Co varje natt.

Försvaret som helhet är däremot fortfarande lagets största frågetecken. Dante Fabbro är en solid tvåvägsback som gör mycket nytta i defensiven, men han blir lite ensam i det arbetet ibland. Columbus släppte till alldeles för många chanser i fem mot fem förra säsongen och boxplayet höll inte måttet. Ivan Provorov loggar stora minuter men inte alltid med bästa kvalitet, och Erik Gudbranson är varken mer eller mindre än vad han alltid varit. Framför allt saknas ett riktigt pålitligt shutdown-par som kan göra jobbet kväll efter kväll. Samtidigt är det här också en konsekvens av att offensiven får stora friheter – och det var ju precis det som gjorde Blue Jackets så underhållande att följa. Vem vill dessutom inte se de unga stjärnorna spela ut hela sin offensiva kapacitet? Det var just det som tog många lag på sängen förra året.

Mellan stolparna blir Jet Greaves det stora wildcardet. Hans toppnivå i våras var en frisk injektion, men att hålla den över en hel säsong är en helt annan utmaning. Klarar han att ligga runt ligasnitt i prestation har Columbus chans att vara med i nästan varje match. Men svajar det, och mer ansvar faller på Elvis Merzļikins, krymper marginalerna snabbt.

Slutspel är fortfarande ett tufft mål, men Columbus känns betydligt mer intressanta än många av de andra lagen i botten. Den här säsongen kan poängen plana ut något, men utvecklingskurvan pekar fortfarande uppåt. Den unga kärnan tar steg, fansen ser att grunden blir stadigare och laget bygger för framtiden. Det kanske inte räcker hela vägen i år – men Blue Jackets ser allt mer redo ut att snart ta klivet in i slutspelsracet på riktigt.

6. New York Islanders - Sorokin ensam är inte nog

New York Islanders går in i säsongen med känslan av att något saknas. Noah Dobson är borta och även om han inte alltid var den mest populära spelaren på Long Island är det ändå ett tungt tapp. En toppback som kan spela tjugofem minuter per kväll ersätter man inte i första taget, och även om talangen Matthew Schaefer på sikt kan bli en bärande spelare känns det osannolikt att han redan nu kan fylla det tomrummet. Försvaret ser helt enkelt tunnare ut, och det är ett dåligt utgångsläge i en division där marginalerna är små.

Försvaret ser helt enkelt tunnare ut, och det är ett dåligt utgångsläge i en division där marginalerna är små

Däremot finns det faktiskt lite ljus framåt. En frisk Mathew Barzal är i praktiken en värvning i sig, och runt honom har Islanders plockat in namn som Jonathan Drouin och Maxim Shabanov. Drouin är förstås en chansning, men om hans sista år i Colorado inte bara var ett resultat av att spela bredvid MacKinnon kan han bli en välkommen injektion i topp sex. Shabanov är ett oskrivet kort, men KHL-produktionen är svår att ignorera, och om han kan leverera skapligt i en tredjekedja ser anfallet helt plötsligt djupare ut än på länge. Emil Heineman är inte en spelare som skapar rubriker, men han är ändå en förbättring jämfört med fjolårets alternativ i botten av hierarkin.

Problemet är att det stannar där. Bo Horvat är en solid center, Anders Lee och Kyle Palmieri kan fortfarande bidra, men Islanders saknar det där extra som skrämmer motståndarna. Utan Dobson på blålinjen riskerar även powerplay bli ännu mer uddlöst. Försvaret vilar på namn som Adam Pelech, Alexander Romanov och Tony DeAngelo – alla kompetenta på sina sätt, men inte tillsammans en backsida som gör Islanders till ett slutspelslag på egen hand.

Hoppet står som så många gånger tidigare till Ilya Sorokin. När han är på topp är han en av världens bästa målvakter och kan hålla Islanders kvar i matcher de egentligen inte har något i. Men det är också ett recept på en lång och tung säsong – för att Sorokin ska bära dem till slutspel krävs nästan att han spelar på Vezina-nivå kväll efter kväll.

Det finns alltså några positiva nyanser i Islanders lagbygge, men helhetsbilden pekar mot ännu en säsong där de kommer få kämpa i motvind. Offensiven är något bättre än i fjol, men backsidan är försvagad och konkurrensen i divisionen är mördande. Mest troligt får fansen på Long Island vänja sig vid tanken på att laget hamnar strax utanför de sista slutspelsplatserna.

7. Philadelphia Flyers - Målvakterna grusar allt hopp

Philadelphia Flyers går in i ännu en säsong mitt i ombyggnadens limbo. John Tortorellas tid är över, och in kommer Rick Tocchet med en mer spelarnära stil och ett omklädningsrum som sannolikt drar en lättnadens suck. Men att det här laget plötsligt skulle ta fart bara för att rösten i båset ändras känns långsökt.

Det största problemet är nämligen fortfarande målvaktsspelet, och fjolåret var ett bottennapp utan dess like. Flyers hade tre (!) olika målvakter bland de sex sämsta i hela NHL sett till goals saved above expected per 60 minuter – ett facit som är svårt att smälta även i en pågående rebuild. Samuel Ersson stod visserligen för en väldigt svag säsong, men är paradoxalt nog ändå det största hoppet laget har just nu. Han har åtminstone en potential att bygga på, vilket inte går att säga om Dan Vladar. Att klubben lyckades byta ut en svag målvakt mot en annan – dessutom en av NHL:s mest konsekvent underpresterande de senaste åren – känns nästan komiskt. En genuint bra målvakt hade kunnat lyfta Flyers ett par placeringar i tabellen, men med nuvarande uppsättning är risken stor att historien upprepar sig.

Offensivt är det Matvei Michkov som definierar allt. Han visade redan som rookie att han är en spelare att bygga kring, och tillsammans med Travis Konecny kan han åtminstone ge Flyers lite spets. Trevor Zegras är en intressant värvning på papperet, men snarare ett renoveringsprojekt än någon som på egen hand kan förändra lagets kurs. Sean Couturier förblir en viktig kugge så länge kroppen håller – och ingen är nog gladare än han att Tortorella lämnat. Att Flyers, ett lag som redan lider brist på kvalitetscentrar, placerade sin mest rutinerade tvåvägspjäs i frysboxen under stora delar av fjolåret kändes direkt orimligt. Med Tocchet vid rodret borde Couturier återigen få en roll som speglar hans betydelse, men även då saknar Flyers en självklar toppcenter, och offensiven lär förbli ojämn.

Försvaret är stabilt men inte spektakulärt, med Travis Sanheim som trygg ledare och Cam York på väg framåt. Laget kan kämpa sig till okej siffror i spelet fem mot fem, men utan målvakter som räddar det som måste räddas spelar det mindre roll.

Sammantaget är Flyers fortfarande ett lag som lever mer i framtiden än i nuet. Michkovs utveckling är det stora ljuset, men så länge målvaktsspelet är ett svart hål är det svårt att se Philadelphia hota på riktigt. Den här säsongen handlar mer om att se om Ersson kan växa in i rollen – för hittar inte Flyers en lösning mellan stolparna, spelar det knappt någon roll vad de gör i övrigt.

8. Pittsburgh Penguins - Dags att släppa taget om det som var

Det var länge en självklarhet att Pittsburgh Penguins spelade slutspel. Nu är det tvärtom. De senaste åren har laget snarare varit en sorglig syn och även den här säsongen känns slutspelet långt borta. Det mest rationella vore egentligen att GM Kyle Dubas trycker på reset-knappen ordentligt och skeppar ut veteraner som Erik Karlsson och Rickard Rakell för att ge Penguins en chans till en riktig rebuild. Att låtsas som att Crosby fortfarande ensam kan bära laget över 82 matcher är att blunda för verkligheten.

Att låtsas som att Crosby fortfarande ensam kan bära laget över 82 matcher är att blunda för verkligheten

Problemet för Penguins är att de fastnat i ingenmansland. De är för bra för att bli sämst i ligan, men samtidigt alldeles för svaga för att på riktigt utmana om slutspel. Några av nyförvärven – Anthony Mantha, Mathew Dumba och Justin Brazeau – kan absolut göra nytta, men de förändrar inte helhetsbilden. Så länge spelare som Karlsson, Rakell och Rust är kvar i laget håller de Pittsburgh ifrån den absoluta botten, men de förhindrar också klubben från att ta de där smärtsamma men nödvändiga stegen mot en ny framtid.

Visst finns det fortfarande offensiva ljusglimtar. Sidney Crosby levererade ännu en säsong på över en poäng per match, Rickard Rakell satte nytt personbästa och powerplayet var ett av ligans mest effektiva. Men nästan hela toppsexan är över 30 år, och frågan är inte om utan när Dubas börjar sälja av veteranerna. På backsidan håller Erik Karlsson fortfarande hög klass med pucken, men han är inte längre på Norris-nivå, och Kris Letang har hunnit bli 38. I målet var det rena mardrömmen – Tristan Jarry tappade formen helt och såg ut att inte kunna stoppa en badboll. Nyförvärvet Arturs Silovs ger tyvärr inte heller några lugnande besked, och hans siffror från Vancouver är allt annat än smickrande.

Det mest troliga scenariot är att Penguins till slut tvingas acceptera verkligheten. Veteranerna skeppas iväg, yngre spelare får större roller och ett nytt lagbygge måste ta form från grunden. Efter tio år har Mike Sullivan lämnat båset, och in kommer Dan Muse – en tränare som ska försöka sätta sin prägel på ett lag som länge formats av Sullivans filosofi. Muse är inte främmande för en aggressiv hockey, men med den här truppen känns det svårt att fortsätta på samma väg. Frågan är om han istället ska försöka täppa till defensiven, även om det riskerar att leda till en mer lågtempo-betonad hockey. Oavsett riktning är känslan densamma: det här är inte längre ett lag byggt för att vinna. Storhetstiden är förbi, och kanske vore det till och med en välgärning att få se Sidney Crosby i en ny miljö innan karriären är över. Han är helt enkelt värd mer än vad Penguins kan erbjuda i dag.

Speltips

• Washington Capitals Ö 94.5 poäng @ 1.85 på Svenska Spel

Washington var en av fjolårets stora överraskningar med hela 111 poäng, och även om en viss tillbakagång känns rimlig är linan på 94,5 satt väl lågt. Capitals har en djup och stabil trupp där rutinerade pjäser som Ovechkin, Dubois och Wilson backas upp av ett gäng talangfulla spelare på väg uppåt. Dessutom ger målvaktsparet med Logan Thompson i spetsen en trygghet som få andra lag i Metropolitan kan matcha. Allt sammantaget gör att 95 poäng eller mer känns som ett fullt rimligt golv snarare än ett tak.