Din guide till NHL 2025/26: Pacific Division

Från Vegas jakt på ännu en Stanley Cup till San Joses långsiktiga bygge – Pacific Division rymmer både ligans största favoriter och några av dess mest osäkra projekt.

Läs min guide till:
Atlantic Division
Metropolitan Division

Här nedan hittar du svar på de vanligaste frågorna inför säsongen – från när pucken släpps till vilka som är favoriter att lyfta bucklan.

1. Vegas Golden Knights - Stjärnglans och bredd gör dem till laget att slå

Vegas Golden Knights går in i säsongen med en rejäl injektion av spets. Ingen klubb gjorde ett större tillskott under sommaren än Vegas, som lyckades landa Mitch Marner till ett fullt rimligt pris. Han förändrar hela dynamiken i lagets anfall och bildar tillsammans med Jack Eichel en toppkedja som kan mäta sig med vilken som helst i NHL. Marner bidrar inte bara med offensiv produktion i överflöd utan också med defensiv på hög nivå – en lyx för ett lag som redan hade Eichel, Mark Stone, Tomas Hertl och William Karlsson i leden.

Ingen klubb gjorde ett större tillskott under sommaren än Vegas, som lyckades landa Mitch Marner till ett fullt rimligt pris.

Redan förra säsongen hade Vegas en av ligans mest välbalanserade offensiver, där hela åtta spelare nådde minst 15 mål. Dorofeyev och Hertl stack ut med över 30 vardera, Eichel landade på 28, medan Barbashev och Howden båda satte 23. Där bakom fyllde Stone, Roy och Olofsson på med ytterligare tvåsiffriga produktioner. Med den målbredden i grunden blir laget än mer svårstoppat när en spelare som Marner nu adderas – en offensiv som redan var djup får också den spets som kan avgöra matcher på egen hand.

Det största frågetecknet finns på backsidan. Alex Pietrangelo meddelade i somras att han kliver åt sidan på obestämd tid på grund av höftproblem, även om han inte helt stängt dörren för en comeback. Rehab har gett framsteg, men i praktiken planerar Vegas för en säsong utan sin mest rutinerade back. Hans frånvaro gör att mer ansvar landar på Shea Theodore, Brayden McNabb och Zach Whitecloud, samtidigt som yngre namn som Kaedan Korczak får chansen att kliva fram. Försvarssidan håller fortfarande god nivå, men den är inte längre bland ligans allra bästa – så hög var standarden tidigare år.

I mål finns Adin Hill, kanske inte en målvakt som drar de stora rubrikerna men som gång på gång visat att han kan leverera stabilt över en hel säsong. Han är tillräckligt bra för att hålla Golden Knights i matcherna även när spelet hackar, och han har redan bevisat att han klarar trycket i de avgörande skedena.

Sammanfattningsvis är Vegas byggt för att vinna. Det här är en av de mest kompletta och färdiga trupperna i NHL, med både spets och bredd. Forwardsgruppen kan utan tvekan räknas bland ligans bästa, om inte den allra bästa – inte bara tack vare stjärnorna, utan för att det finns målfarliga spelare i samtliga fyra kedjor. Det är ett djup som väldigt få lag kan matcha. När det kombineras med den vinnarkultur som redan sitter i väggarna och en rutin som bara lag med Stanley Cup-pokaler i bagaget kan bära, blir bilden tydlig: Golden Knights går in i säsongen som en självklar utmanare. Med Marner, Eichel och Stone i spetsen och ett lag som vet exakt vad som krävs för att gå hela vägen är Vegas återigen ett av de mest fruktade lagen i NHL.

2. Edmonton Oilers - Tredje gången gilt?

Edmonton Oilers går in i säsongen med två raka finalförluster i bagaget – och känslan av att tiden håller på att rinna ut. McDavid och Draisaitl har burit laget på sina axlar i flera år, och även om de fortsätter att leverera på en nivå som få andra i världen ens kan drömma om, är frågan hur mycket mer de orkar. Att förlora två Stanley Cup-finaler i rad tär på både kropp och psyke, och även om Oilers ännu är ett topplag finns en underliggande oro för om man börjar närma sig gränsen för vad två spelare kan åstadkomma på egen hand.

McDavid och Draisaitl har burit laget på sina axlar i flera år, och även om de fortsätter att leverera på en nivå som få andra i världen ens kan drömma om, är frågan hur mycket mer de orkar.

Spelartappen under sommaren var kanske inte förödande var för sig, men sammantaget har de gjort truppen tunnare. Evander Kane, Viktor Arvidsson, Connor Brown och Corey Perry gav bredd och erfarenhet, och även om ingen av dem var i sitt livs form var de pusselbitar som gjorde Oilers svårare att stoppa. In i stället kommer Andrew Mangiapane, som kan få ett lyft i en större roll men samtidigt kommer från en nedåtgående kurva, samt rookies som Ike Howard och Matthew Savoie. För att Oilers ska kunna hålla samma nivå som tidigare krävs att minst en av dessa unga spelare snabbt etablerar sig som en pålitlig topp-nio-forward.

Problemet är att Oilers redan haft tendenser till att bli för beroende av sina stjärnor. När Ryan Nugent-Hopkins gick från 100-poängsspelare till knappt hälften och Zach Hyman tappade sin målform, blev det tydligt hur sårbart laget är när komplementen inte levererar. Powerplayet, som länge varit ett vapen utan motstycke, såg plötsligt mer mänskligt ut under grundserien. McDavid och Draisaitl kan alltid dra igång det när det gäller, men frågan är hur länge de ska behöva bära ett system där marginalerna krymper runtomkring dem.

På backsidan är strukturen intakt med Mattias Ekholm som defensivt nav och Evan Bouchard som offensiv motor. Ekholm har sedan han kom från Nashville varit den trygga hand som gett Bouchard utrymme att blomma ut som en av ligans mest produktiva backar. Men Ekholm fyller 35, och skadan som störde honom i slutspelet lämnar frågetecken kring om han kan hålla samma nivå en hel säsong. Nurse, Walman och Kulak är alla stabila pjäser, vilket gör backsidan solid, men inte extraordinär.

Längst bak kvarstår däremot det stora orosmolnet: målvaktsduon Stuart Skinner och Calvin Pickard. Under grundserien kan de leverera fullt dugliga siffror, men när det verkligen gäller i slutspelet har de inte hållit måttet. Två finalförluster på raken har mer än något annat visat att målvaktsspelet fortfarande är lagets akilleshäl. Om Oilers ska ta det sista steget krävs antingen en plötslig toppsäsong från Skinner eller att man lyckas addera en förstamålvakt under säsongen. Just nu är det svårt att se någon av de två befintliga som den som lyfter bucklan.

Oilers är fortfarande ett givet slutspelslag och kommer alltid att vara ett hot så länge McDavid och Draisaitl är i sin prime. De har visat att de kan bära laget hela vägen till final, och deras högstanivå är fortfarande Stanley Cup. Men vägen dit ser brantare ut jämfört med de senaste två säsongerna. Västra konferensen har blivit tuffare, truppen känns något försvagad och frågan om hur mycket mer McDavid och Draisaitl kan bära på egen hand växer sig starkare för varje säsong.

3. Vancouver Canucks - Slutspelsödet vilar på Petterssons axlar

Vancouver Canucks går in i ännu en säsong där slutspelsstrecket känns som den naturliga ribban. Laget är varken för svagt för att rasa ihop eller tillräckligt starkt för att slå sig in bland de självklara toppkandidaterna. Mycket kommer att avgöras av två spelare: Thatcher Demko i målet och Elias Pettersson längst fram. Om målvakten håller sig frisk och svensken hittar tillbaka till sin gamla nivå finns det fortfarande tillräcklig kvalitet för att Vancouver ska kunna blanda sig i racet i en ganska öppen Pacific.

Förlusten av J.T. Miller under pågående säsong gjorde ont offensivt, men verkar samtidigt ha rensat luften i ett omklädningsrum som länge var infekterat. Men han var ändå en pålitlig poängspelare (437 poäng på 404 matcher) och en av lagets mest drivande krafter när han var på isen. Att ersätta den produktionen rakt av är svårt, men ibland betyder balans och dynamik mer än ren statistik. Om Pettersson får en nystart och spelare som Conor Garland, Filip Chytil och kanske till och med Jonathan Lekkerimäki kan kliva fram i större roller finns det ett anfall som åtminstone kan hålla laget kvar i slutspelsjakten. Nyförvärvet Evander Kane från Edmonton Oilers är ingen fullvärdig ersättare till Miller, men han tillför tyngd och ett målsinne som kan bli nyttigt i en toppsex som ibland sett för mjuk ut.

På backsidan är styrkan tydlig. Quinn Hughes är en av världens bästa backar och navet i allt Vancouver gör, och tillsammans med Filip Hronek bildar han ett toppar som ger laget trygghet. Bakom dem finns tillräcklig bredd för att försvarsspelet inte ska rasa ihop. Marcus Pettersson, som kom in under förra säsongen, gör kanske inte alltid de mest spektakulära grejerna, men hans spelsinne och stabilitet ger Canucks en ovärderlig bredd på blålinjen.

Det stora orosmolnet finns på centersidan. Tappet av Pius Suter lämnar ett hål som inte enkelt kan fyllas, och att Chytil förväntas bära ansvaret som andracenter är en risk med tanke på hans skadehistorik. Det är här Canucks riskerar att hamna kort mot de bästa lagen, och det kan visa sig vara skillnaden mellan slutspel och ännu en vår på golfbanan.

Canucks har levt på bubblan i över ett decennium, och mycket talar för att det blir likadant även den här säsongen. Skillnaden jämfört med lag som Los Angeles Kings är att Vancouver har en helt annan uppsida. Med Demko, Hughes och Pettersson i toppform kan laget nå högre höjder än många av sina konkurrenter runt strecket. Därför är Vancouver fortfarande ett lag med potential att ta sig till slutspel – men det kräver att stjärnorna håller sig friska och att någon av de yngre spelarna tar ett kliv framåt. Lyckas allt det, då finns vägen tillbaka. Om inte, väntar ännu en säsong strax under strecket.

4. Los Angeles Kings - Kopitars sista resa lämnar fler frågor än svar

Det har nästan blivit en tradition att inte tro på Los Angeles Kings – och ändå alltid känna viss sympati för deras sätt att spela hockey. Laget har flera skickliga spelare som gör det otacksamma arbetet i det tysta: Mickey Andersons defensiva slit, Phillip Danaults exceptionella nerstängningsspel och en Anze Kopitar som än i dag är en tvåvägscenter av högsta klass. Men Kopitar har redan meddelat att den här säsongen blir hans sista, och med de tunga tappen på backsidan känns frågan större än någonsin: hur högt ska vi egentligen hålla Kings?

Somrarna brukar ofta bjuda på små smarta justeringar i Los Angeles, där spelare som inte fungerat i tidigare miljöer fått en nytändning i lagets system. Men den här sommaren kändes annorlunda. Vladislav Gavrikov och Jordan Spence ut – Cody Ceci och Brian Dumoulin in. Det är svårt att beskriva det som något annat än en väldigt tydlig försämring, särskilt eftersom kostnaden blev densamma. Drew Doughty bär fortfarande en tung last på blålinjen, men han har hunnit bli 35 och pressen ökar på Brandt Clarke att snabbt kliva fram.

Offensiven är fortfarande hyfsat bred, men inte stjärnspäckad. Adrian Kempe är en målgörare i toppklass, Kevin Fiala levererar poäng, och Quinton Byfield har potentialen att ta nästa steg. Men laget saknar en spelare som kan bära offensiven på egen hand, och när Kopitar tackar för sig kommer hålet i mitten bli svårt att fylla.

Det som talar för Kings är att Pacific Division inte är särskilt stark utanför Edmonton och Vegas. Darcy Kuemper är dessutom en målvakt som kan vinna matcher på egen hand, även om han knappast lär upprepa fjolårets Vezina-nivå. Frågan är bara om det räcker. Kings har åkt ut i första rundan fyra år i rad mot samma motståndare, och även om mycket talar för att de får chansen i slutspelet igen tycker jag att laget känns svagare än tidigare. Hoppet kanske främst ligger till att lagets yngre spelare tar ytterligare ett kliv.

5. Anaheim Ducks - Ung kärna får växa under Quenneville

Anaheim Ducks har länge varit ett av ligans mest lovande men frustrerande projekt. Förra säsongen tog man ett rejält kliv framåt – från 59 till 80 poäng – och det berodde framför allt på att de unga spelarna började ta för sig på riktigt. Leo Carlsson avslutade året i raketfart och ser redo ut att etablera sig som en nyckelspelare i ligan, Mason McTavish lyfte sitt spel under våren och Cutter Gauthier visade att han mycket väl kan bli en stjärna. Lägg därtill Jackson LaCombe, som överraskande tog över rollen som lagets främsta back, och Lukas Dostal som alltmer ser ut som en framtida förstemålvakt – så finns det goda skäl att tala om ett lag på väg uppåt.

Men det mest intressanta skiftet skedde inte på isen, utan i båset. Joel Quenneville är tillbaka i NHL efter fyra års frånvaro och kliver in med all sin rutin och tre Stanley Cup-ringar i bagaget. Hans sätt att bygga relationer och struktur lär bli en tydlig kontrast mot den konfrontativa Greg Cronin, och Ducks hoppas att "Coach Q" kan upprepa det han gjorde i Chicago: lotsa en ung kärna av högt draftade spelare till nästa nivå. Även på assisterande sidan har det hänt saker – Jay Woodcroft väntas ge powerplayet nytt liv efter att Ducks förra säsong stod för en av de sämsta PP-procenten på över 20 år.

Men det mest intressanta skiftet skedde inte på isen, utan i båset.

Förändringar har också skett i truppen. Trevor Zegras och John Gibson har lämnat, men in har istället Chris Kreider och Mikael Granlund kommit in för att stötta de unga centrarna. Kreider är inte längre i sin prime, men kan fortfarande bidra med tyngd och målskytte, medan Granlund tillför flexibilitet och spelskicklighet. Ryan Poehling är kanske inte lika spektakulär men adderar defensiv trygghet och blir en viktig pusselbit i boxplay. Tillsammans ger de här nyförvärven Anaheim en helt annan bredd än tidigare.

Frågetecknen finns dock kvar. Defensiven var ligans bottenskikt i fjol och även om LaCombe, Olen Zellweger och Pavel Mintjukov alla har potential, är det långt ifrån säkert att det räcker för att täta till. Mycket hänger också på om Dostal klarar av att bära en hel säsong som etta i mål.

Anaheim är fortfarande ett lag på uppgång snarare än ett färdigt slutspelslag. Men med Quenneville vid rodret, en starkare supporting cast och en ung kärna som tar nya steg finns det fog för optimism. Att de ska gå från 80 till 90 poäng och på allvar utmana om slutspel kan låta som ett stort steg – men med tanke på vad de visade under andra halvan av fjolåret känns det inte alls omöjligt.

6. Calgary Flames - Wolf maskerar bristerna

Calgary Flames var en av förra säsongens stora överraskningar. Från att ha tippats som ett bottenlag landade man till slut på 96 poäng och missade slutspel först på en tiebreaker. Det var en bedrift, men också ett resultat som byggde mer på varians och framförallt en sensationell målvaktssäsong från Dustin Wolf än på att Flames plötsligt förvandlats till ett topplag. Med en målskillnad på –13 och en trupp utan verklig stjärnspets är det svårt att se Calgary som något mer än ett lag i nedre mitten av tabellen.

Wolf är lagets livlina. Som rookie var han en av ligans bästa målvakter, räddade nästan 15 mål över förväntat och lyfte Flames från en 80-poängsnivå till nästan 100. Frågan är om det är hållbart. Visst kan han på egen hand göra laget relevant, men det påminner om Rangers med Henrik Lundqvist: en världsmålvakt som får laget att se bättre ut än vad det egentligen är. Skillnaden är att Wolf bara är 24 år – kanske är han faktiskt Calgarys franchise-spelare att bygga kring.

Bakom honom är bilden svagare. Offensiven saknar en tydlig första kedja, och att Nazem Kadri vid 35 års ålder fortfarande är lagets mest pålitliga forward säger en hel del. Jonathan Huberdeau är en duktig passningsspelare men långt ifrån den stjärna Flames hoppades på, medan spelare som Coronato, Zary och Coleman snarare håller som sekundärstöd än som bärande krafter. En ljusglimt är tredjeformationen, där Morgan Frost tillsammans med Yegor Sharangovich och Joel Farabee kan utgöra en ovanligt stark tredjekedja om allt klickar.

På backsidan är MacKenzie Weegar en arbetshäst och lagets bästa utespelare, men även här saknas en riktig toppetta. Rasmus Andersson är användbar, men inte mer än en stabil tredje-back, och djupet därefter är tunt. Hoppet står till supertalangen Zayne Parekh, som redan debuterat i NHL och har offensiva verktyg som Flames desperat behöver från blålinjen.

I bästa fall kan Wolf upprepa sin magiska säsong, Parekh slå igenom och några av forwards ta nästa steg – då kan Calgary slåss om att nå slutspel igen, men det är ett "best case-scenario". I värsta fall blir Wolf återigen ensam hjälte medan åldern tar ut sin rätt på Kadri och Huberdeau, och då är Flames tillbaka nere runt 70-80 poäng. Oavsett vilket är detta fortfarande en klubb i ombyggnad, där den största framgången vore att de unga spelarna tar steg i rätt riktning. Slutspel är sekundärt – det handlar om att bygga nästa generation Flames.

7. Seattle Kraken – Fyra kedjor, men ingen toppkedja

Seattle Kraken har från start byggt sin identitet på bredd snarare än spets. Även nu går det att argumentera för att de kan ställa upp med fyra kedjor som håller okej nivå, men i praktiken liknar det mer fyra tredjekedjor än en tydlig hierarki där en förstakedja leder vägen. Det gör att laget ofta kan hålla jämna steg spelmässigt, men när matcherna ska avgöras är det svårt att se vem som ska ta på sig rollen som matchvinnare.

Hoppet ligger i de unga centrarna Matty Beniers och Shane Wright. Båda har potential, men ännu har ingen av dem etablerat sig som den stjärncenter laget behöver. Jared McCann, Jaden Schwartz och Jordan Eberle levererar stabilt, men de är snarare komplementspelare än offensiva motorer. Resultatet blir ett lag som alltid känns kompetent men sällan farligt.

Förra säsongens stora utropstecken stod att finna i målet. Joey Daccord fick sitt genombrott och var ofta skillnaden mellan en hedersam förlust eller poäng i protokollet. Han höjer lagets golv rejält, men det är riskabelt att luta sig för tungt mot att målvakten ska maskera lagets brister kväll efter kväll. När han dessutom bara haft en säsong där han visat den höjden och hans backup, Philipp Grubauer, var raka motsatsen till bra, ja då blir man alltid nervös för eventuella skador eller att att Daccord ska ha en tillbakagång, “en gång är ingen gång” som det heter.

Därför blir backsidan extra viktig – och den ser faktiskt starkare ut än vad många vill ge Kraken cred för. Vince Dunn, Brandon Montour, Adam Larsson och Jamie Oleksiak har alla bevisat sig som pålitliga NHL-backar och utgör en toppfyra som håller en solid nivå. Problemet är att det krävs mer än bara “bra nog” för att lyfta Seattle. Alla fyra måste prestera på topp samtidigt, forwardsgruppen måste ta ett större ansvar i defensiven och Daccord behöver fortsätta spela på hög nivå. Om alla dessa bitar faller på plats kan Kraken överraska – men annars riskerar säsongen att fastna i ännu en lång rad av hedersamma förluster.

Jag har alltid haft en soft spot för det här laget. Förmodligen för att jag gillar idén att du inte behöver ha ett stjärnspäckat lag för att vara bra. När de för ett par år sedan mäktade med att nå 100 poäng i grundserien och dessutom slog ut Colorado Avalanche i slutspelet var jag inte sen med att hylla dem. Men ska vi vara realistiska vittnar det nog mer om hur mycket varians idrott faktiskt innehåller. När allting stämmer är det lätt att peka på exempel på framgång, på samma vis som när det går dåligt. De senaste två säsongerna har Seattle bara nått 76 respektive 81 poäng – och det är nog ungefär där vi får förvänta oss laget även i år. Jag ska inte sticka under stol med att jag innerst inne hoppas på en repris av succén 2022/2023, men med handen på hjärtat känns det minst sagt långsökt.

Med Lane Lambert som ny tränare kan man åtminstone hoppas på en injektion i offensiven. I New York Islanders fick han kritik för att inte få ihop helheten, men laget under honom producerade faktiskt sin bästa fem-mot-fem-offensiv på flera år. Det kostade visserligen defensiven, men det visar att han inte är rädd att skruva upp tempot och släppa fram spelare offensivt. Frågan är om Kraken har spelarmaterialet för att omsätta det i resultat – här finns inga superstjärnor som kan bära laget, utan det krävs att flera unga tar steg samtidigt. Lyckas Lambert balansera sin offensiva vilja med en stabilare defensiv struktur kan han bli ett lyft, men i nuläget känns Seattle fast i ett mellanläge: inte tillräckligt dåliga för att rasa i tabellen, men inte heller tillräckligt bra för att utmana på riktigt. En ny slutspelsplats ser därför osannolik ut.

8. San Jose Sharks – Framtiden är ljusare än nutiden

San Jose Sharks har de senaste två åren varit historiskt svaga, men den mörkaste perioden i klubbens historia känns ändå passerad. Det här laget är fortfarande mitt i en ombyggnad och realistiskt sett lär fansen få vänta ytterligare en säsong eller två innan resultaten på isen börjar spegla den spännande talang som nu samlats i organisationen.

Hela projektet leds förstås av Macklin Celebrini. Han gjorde redan som rookie klart att han är en spelare att bygga en franchise kring – med 25 mål på 70 matcher, och ett spel som sträcker sig långt bortom poängproduktionen. Det är sällan man ser en 18-åring dominera i alla tre zoner på det sättet, och jämförelserna med McDavid snarare än Bedard är inte helt långsökta. Med Celebrini på plats finns en känsla av att Sharks äntligen har sin superstjärna, och runt honom växer en ung kärna fram. William Eklund tog ett stort kliv i fjol, Will Smith har börjat hitta rätt och talanger som Michael Misa och Sam Dickinson kan komma att nosa på NHL redan den här säsongen.

Hela projektet leds förstås av Macklin Celebrini

Målvaktssidan väcker också nyfikenhet. Yaroslav Askarov är nu utpekad som förstaval och även om fjolåret bjöd på blandade siffror syntes potentialen tydligt. Han är fortfarande bara 23 år och kan mycket väl växa in i rollen som en franchise-målvakt. Alex Nedeljkovic finns som rutinerad backup, men det är Askarovs utveckling som avgör om San Jose får stabilitet längst bak.

Problemen är desto tydligare i försvarsleden. Utan en riktig toppback blir det svårt att hålla siffrorna nere, och även om Dmitry Orlov, Timothy Liljegren och Shakir Mukhamadullin kan bidra, känns backsidan mest som en samling hållplatser på vägen mot något bättre. Det är fortfarande här Sharks brister mest, och risken finns att det blir många långa kvällar för Askarov mellan stolparna.

San Jose kommer med största sannolikhet att tillhöra botten även den här säsongen. Men skillnaden nu jämfört med de senaste två åren är att det faktiskt finns något att bygga kring, något att hoppas på. Celebrini, Eklund, Smith och Askarov utgör fundamentet för framtiden, och till skillnad från andra bottenlag i NHL känns Sharks redan nu mer solida i sin ombyggnad. Poängmässigt kan det bli en ny mager säsong, men känslan är ändå att Sharks äntligen är på rätt väg.

Speltips

• Vegas Golden Knights vinna Western Conference @ 5.75 Coolbet

Vegas har i mina ögon ligans bästa forwardsdjup – en offensiv där olika spelare kan kliva fram kväll efter kväll och avgöra matcher även i den långa grundserielunken. Kombinerat med ett målvaktsspel och en backsida av hög klass känns laget byggt för att klara grundserien även om skador dyker upp. Att vinna Western Conference är alltid en tuff uppgift, men just nu finns det inget lag som är bättre rustat än Golden Knights för att leverera poäng kväll efter kväll.

• Vegas Golden Knights vinna Stanely Cup @ 11.00 LeoVegas

Golden Knights är byggda för att orka hela vägen. Den enorma bredden framåt, toppad av stjärnor som Eichel, Marner och Stone, ger laget alla ingredienser som krävs för en ny finalresa. De vet redan hur man vinner – Stanley Cup-titeln 2023 var beviset – och med Mitch Marner som krydda bredvid Jack Eichel får offensiven en ny dimension. Vegas har både spets, bredd och rutin för att bli svårstoppade i vårens slutspel.

• Jack Eichel Ö 29.5 mål i grundserien @1.87 Coolbet

Nyckeln här är att Eichel håller sig frisk. Han gjorde 28 mål i fjol trots fem missade matcher, och året innan satte han 31 på bara 63 matcher. Faktum är att han haft måltempo för 30+ varje säsong sedan flytten till Vegas. Med Mitch Marner – en av världens bästa framspelare – vid sin sida borde produktionen snarare öka än stanna av. Lägg till rollen som powerplay-spets och över 20 minuters istid per match, så känns linan på 29.5 generös.

• Vancouver Canucks Ö 89.5 poäng @ 1.87 Coolbet

Canucks har länge levt på playoff-bubblan, men lagbygget ser stabilt ut nog för att ta sig över 90 poäng. Quinn Hughes är en av ligans bästa backar, Thatcher Demko ger laget chansen att vinna kväll efter kväll så länge han håller sig frisk, och Elias Pettersson har fortfarande kapaciteten att bära offensiven. Bredden är inte den vassaste, men laget har tillräckligt med spets och defensiv struktur för att vara ett stabilt grundserielag snarare än ett lag som faller ihop. 89.5 är en poänglina som Canucks bör klara av att slå om nyckelspelarna levererar som förväntat.