Din guide till NHL 2025/26: Atlantic Division

NHL-säsongen 2025/26 står runt hörnet – och allt pekar mot en av de mest intensiva upplagorna på länge. Florida Panthers jagar en historisk trippel, Tampa Bay vill ta tillbaka tronen och Toronto går in i en ny era utan Marner. Lägg därtill Buffalo på jakt efter att bryta sin eviga förbannelse och lag som Montreal och Detroit som hoppas ta nästa steg i sina byggen. Atlantic Division blir ett getingbo även i år.

Här nedan hittar du svar på de vanligaste frågorna inför säsongen – från när pucken släpps till vilka som är favoriter att lyfta bucklan.

1. Tampa Bay Lightning – Stormen är långt ifrån över

Att Tampa Bay fick respass direkt i slutspelet mot Florida Panthers var knappast den sortens slut på säsongen man hoppades på. Men att tolka det som att Lightning är på väg nedåt är att lura sig själv. Det här laget är fortfarande fullproppat med spets, erfarenhet och bredd som bara kommer av att ha varit med och dominerat ligan i ett helt decennium.

Framåt leds laget av Nikita Kucherov och Brayden Point, två av ligans mest sylvassa offensiva vapen. Kucherov vann poängligan för andra året i rad och det finns inga tecken på att han kommer slå av på takten den här säsongen heller. Lägg därtill Jake Guentzel som passade som handen i handsken när han kom in till förra säsongen och ersatte Steven Stamkos, och du har en förstakedja som kan plocka isär vilken defensiv som helst. Bakom dem hittar vi Brandon Hagel, som slog igenom på riktigt i fjol med sina 90 poäng på 82 matcher. Tillsammans med Anthony Cirelli ger han Lightning två riktigt giftiga kedjor – en lyx som få andra lag kan matcha.

På backsidan fortsätter Victor Hedman att vara den självklara ledaren, även om åren börjar ticka på. Han får bra stöd av Erik Cernak, som är tillbaka i gammal fin form och bidrar med både stabilitet och tyngd. Och längst bak har vi förstås Andrei Vasilevskiy. Han hade en lite tyngre period för något år sedan, men visade i fjol att han fortfarande är en av ligans allra bästa målvakter. När han är i zonen kan han i princip bära laget på egen hand.

En styrka som ofta glöms bort är att Lightning inte bara är ett lag av stjärnor – de har också en bredd som gör att man kan rotera och ändå hålla hög nivå. Spelare som Yanni Gourde och Oliver Bjorkstrand kanske inte alltid får rubrikerna, men de fyller viktiga roller och gör att Tampa kan hålla uppe tempot även när toppkedjan inte är inne.

Visst, laget börjar bli äldre på vissa nyckelpositioner, och man vet aldrig hur länge det går att hålla sig i toppen år efter år. Men när man tittar på truppen för 2025/26 känns det mer som en styrka än en svaghet – det här är ett lag som vet hur man vinner. Så räkna inte bort Tampa Bay. Snarare tvärtom. Det är lätt att tro att Florida Panthers tagit över tronen i Florida och är där för att stanna. Men jag är inte så säker och min känsla är att Lightning blir lite bortglömda i sammanhanget. Och tro mig, de lär vara revanschsugna!

2. Florida Panthers - Jakten på en trippel

“Mesta mästarna”, Florida Panthers, har varit en urkraft i NHL de senaste åren och vann för andra året i rad Stanley Cup. Nu kan man ju fundera, är det inte självklart att placera dem högst upp i Atlantic Division? Enligt spelbolagen och de flesta andra experter kommer det nog vara en självklarhet. Och visst tänker jag inte förneka att det är orimligt att ranka dem högst upp, snarare tvärtom, men tanken med mina guider är att också delvis försöka hitta spelvärde – och när Panthers rankas som den självklara ettan i Atlantic måste jag ändå protestera.

När Panthers rankas som den självklara ettan i Atlantic måste jag ändå protestera.

För ja, Florida har ett lag som fortfarande andas mästarklass. De har gått till tre raka Stanley Cup-finaler, vunnit två och bär fortfarande på en kärna som få andra lag kan mäta sig med. Aleksander Barkov är hjärtat och hjärnan i laget, Sam Reinhart är fortsatt en av ligans vassaste målskyttar och Sam Bennett visade i fjol att han kan vara mycket mer än en fysisk kraft – han var slutspelets MVP. Brad Marchand, inplockad från Boston, har dessutom varit ett genidrag som både ger bredd och rutin i mängder.

Och det är just bredden som gör Panthers så farliga. Den där tredjekedjan med Eetu Luostarinen, Anton Lundell och Marchand var en mardröm att möta i slutspelet, och så länge den håller ihop är Florida svåra att rubba. På backsidan är Gustav Forsling numera en toppback i ligan, Aaron Ekblad är stabil som alltid och Seth Jones har hittat tillbaka till sitt gamla jag. Längst bak finns Sergej Bobrovskij, som gått från att kallas kontraktsmiss till att vara tvåfaldig mästarmålvakt och hans förmåga att höja sig i slutspelet är nästan legendariskt.

Men – och här kommer det viktiga för oss som letar spelvärde – Panthers är inte utan frågetecken. Matthew Tkachuk, lagets gnista och känslomässiga motor, missar en stor del av grundserien efter sin operation. Han är helt enkelt oersättlig, även om någon som Mackie Samoskevich kan få chansen att växa in i en större roll under tiden. Dessutom har Florida gång på gång visat att man prioriterar att ha laget fräscht inför slutspelet snarare än att maxa varje poäng i grundserien. Det är en strategi som gett resultat i Stanley Cup – men den kan också innebära att man inte springer iväg i toppen av Atlantic.

Florida Panthers är fortfarande en urkraft, ett lag som har alla möjligheter att gå för en historisk tredje raka titel. Men att de skulle vara självskrivna etta i Atlantic Division? Där höjer jag på ögonbrynet. Andra lag – som Tampa eller Toronto – kan mycket väl knipa förstaplatsen i grundserien, även om det är Panthers som ingen vill möta i april.

3. Toronto Maple Leafs - Livet efter Marner

Förra året fick jag försvara mig både i text och video när jag rankade Toronto Maple Leafs som etta i Atlantic Division. Och nej, jag ska inte stå här och klappa mig själv på axeln för mycket – men faktum är att Leafs levererade precis det jag förväntade mig. 108 poäng i grundserien och förstaplatsen i Atlantic, före både Tampa och Florida. Väl i slutspelet tog det stopp i andrarundan mot Panthers, men inte utan dramatik: Toronto var det enda laget som pressade Florida till sju matcher.

Så varför rankar jag ner dem i år? Svaret stavas Mitch Marner. Eller rättare sagt – frånvaron av Mitch Marner. Han har fått sin beskärda del av kritik genom åren, inte minst för att han inte lyckats bära Leafs i slutspelet. Men låt dig inte luras, det här är fortfarande ett kolossalt tapp. Marner är en av ligans mest kompletta forwards – kombinationen av pucktransport, geniala passningar och defensiv skicklighet finns hos väldigt få spelare i NHL. Under nio säsonger i Toronto hann han göra 741 poäng på 657 matcher. Att Matthews och Marner inte längre kan driva förstakedjan ihop förändrar allt.

Att Matthews och Marner inte längre kan driva förstakedjan ihop förändrar allt

Nu är inte truppen som är kvar dålig, tvärtom. Auston Matthews är fortfarande en av ligans främsta målskyttar, William Nylander var enorm förra säsongen och John Tavares står för rutin och konsekvent leverans. Lägg därtill fjolårets kanske mest underskattade nyckel, Chris Tanev. Jag kan inte understryka nog vilken betydelse han hade för Leafs defensiva stabilitet. Han är definitionen av en “tuff jävel” – alltid på rätt plats, alltid redo att täcka skott, alltid redo att offra sig. Hans närvaro gjorde Leafs till ett betydligt svårare lag att spela mot.

Målvaktsspelet var också en av de stora framgångsfaktorerna. Anthony Stolarz och Joseph Woll var kanske ligans bästa målvaktspar förra säsongen. Problemet är att det kan bli svårt att upprepa samma nivå. Att båda överträffar förväntningarna två år i rad är inte givet.

Och så var det dynamiken framåt. Hur ska Leafs ställa upp? Är det tänkt att nyförvärvet Matias Maccelli ska hoppa in i förstakedjan med Matthews och Knies? Eller ska man splittra Tavares och Nylander, som haft fin kemi i andrakedjan, och flytta upp “Nyllet”? Oavsett lösning blir det en helt ny formation att jobba med.

Slutsatsen? Toronto är fortfarande ett topplag, men utan Marner är det svårt att se dem nå 108 poäng igen. Grundserien kan bli ett steg bakåt – och i slutändan blir frågan om Leafs klarar av att fylla tomrummet som Mitch Marner lämnar efter sig. Förra säsongen såg jag Toronto Meaple Leafs som en utmanare till Stanley Cup, den här säsongen har jag svårare att visualisera dem gå hela vägen.

4. Buffalo Sabres - Kan förbannelsen äntligen brytas?

Buffalo Sabres är kanske det mest underskattade laget i hela Atlantic Division. Förra säsongen trodde jag på dem – och blev bränd när laget körde rakt in i väggen och en 13 matcher lång förlustsvit. Men känslan nu är att det faktiskt gör att Sabres blir ännu mer spännande inför 2025/26. När alla andra har gett upp på ett lag, är det ofta då man ska vara på sin vakt.

Ja, slutspelstorkan är en pinsam historia. 14 raka säsonger utan hockey i april och maj. Längst i NHL, längst i hela nordamerikansk proffsidrott. Men det finns hopp. För trots fjolårets ras finns en stomme som både är ung, utvecklingsbar och redan nu tillräckligt bra för att ge Buffalo chansen att överraska.

Framåt leds laget av Tage Thompson, ett målskyttemonster när han är i form. Han får stöttning av kraftfulle Alex Tuch och, i bästa fall, spelare som Zach Benson och Jiri Kulich som kan ta nästa kliv. Benson är redan en slipad tvåvägsspelare och känns redo för mer ansvar. Kulich är ingen superstjärna men en center som kan komplettera toppnamnen och bidra på riktigt. Det är just de här interna kliven som kan bli avgörande.

Försvaret då? På backsidan är Rasmus Dahlin redan etablerad som en av NHL:s bästa backar och lagets självklara ledare. Bredvid honom hoppas man att Owen Power tar nästa steg i sin utveckling och växer in i en topp-två-roll. Nyförvärvet Michael Kesselring är ett spännande tillskott som kan bli ett rejält lyft jämfört med Clifton och Bryson. Lägg därtill Bowen Byram, som fortfarande är en joker för framtiden, och Mattias Samuelsson som trygg pjäs i egen zon – så har Buffalo en backsida som ser starkare och mer balanserad ut än på länge.

Målvaktsspelet är däremot den stora frågan. Ukko-Pekka Luukkonen såg ut att bli lösningen för två säsonger sedan men föll tillbaka rejält i fjol. Kan han hitta tillbaka, eller måste Alex Lyon eller Devon Levi kliva fram Snabbare än planerat? Sabres säsong kan hänga på just det.

Så vad kan vi förvänta oss? Jag gillar Buffalo, mycket för att de känns bortglömda. Det är lätt att bara se fjolårets haveri, men det finns för mycket talang här för att Sabres ska fastna i botten igen. Med lite medstuds och intern utveckling kan de absolut nosa på 90 poäng – och då är de plötsligt med i slutspelsracet.

5. Ottawa Senators - NHL:s definition av lagom

Ottawa Senators lyckades faktiskt ta sig till slutspel förra säsongen – för första gången på länge. Men om man tittar närmare på helheten är det svårt att kalla dem för något annat än definitionen av ett wildcard-lag. De var medel i precis allt: powerplay, boxplay, underliggande siffror i fem-mot-fem. Inte dåliga, men heller inte imponerande. Helt enkelt… lagom.

Det som verkligen stack ut var målvaktsspelet. När Linus Ullmark väl kom igång under vintern bar han laget på sina axlar. Han var skillnaden mellan ännu en mellansäsong och att faktiskt få spela hockey i april. Problemet är förstås att det inte är helt hållbart att bygga en identitet på att målvakten ska rädda dagen varje kväll. Ottawa behöver mer än så om de ska etablera sig som ett återkommande slutspelslag.

De stora ändringarna skedde främst under våren när Dylan Cozens kom in via bytet med Buffalo, något som gav andrakedjan mer stabilitet, även om det innebar att Josh Norris fick lämna. Fabian Zetterlund hämtades från San Jose Sharks och är ett typiskt djupförvärv som kan vara flexibel och fylla den roll Senators behöver fylla. Men det mest intressanta är kanske Jordan Spence, backen som anslöt från Los Angeles under sommaren. Han är ingen stjärna, men exakt den typ av spelare Senators saknat. Deras tredje backpar var en katastrof i fjol – oavsett om det var Kleven, Matinpalo eller Hamonic på isen – och här kan Spence verkligen göra skillnad. Om han bara klarar att dominera de minuter han får är det en klar uppgradering. Och i bästa fall tar han till och med klivet upp i topp fyra.

Framåt är Tim Stützle fortsatt lagets motor, men det märks tydligt att Ottawa saknar en riktig toppforward till. De har byggt smartare runtomkring, men utan en ny superstjärna är det svårt att se att de kan ta nästa kliv. Backbesättningen är mer stabil än tidigare, men det är fortfarande Ullmark som måste bära det tunga lasset om laget ska hålla ihop under en hel säsong.

Så vad innebär det här? Troligen mer av samma. Ottawa är bra nog för att vara med i slutspelsracet, men inte tillräckligt bra för att kännas som ett säkert kort. De kan mycket väl hamna runt samma poängskörd igen och slåss om en wildcard-plats in i det sista.

Kort sagt: Senators är NHL-definitionen av “lagom”. Ett lag som inte sticker ut i något – förutom i känslan att de alltid balanserar på gränsen till slutspel.

6. Montreal Canadiens - Ett steg bakåt för att kunna ta två framåt?

Montreal Canadiens var en av de stora skrällarna förra säsongen. Från att ligga i bottenskiktet i december till att smyga sig in på den sista slutspelsplatsen i april. Att man sedan föll i första rundan mot Washington var egentligen sekundärt – att Habs ens var där var en seger i sig.

Men låt oss vara ärliga, Montreal överpresterade. De gick till slutspel med ett målskillnadssaldo på –20, något som i vanliga fall inte ska räcka för att nå slutspel. Deras underliggande siffror (xGF%) var bland ligans sämsta hela säsongen. Att de ändå vände och räddade säsongen var en bedrift – men det gör också att man måste vara försiktig med förväntningarna trots mycket hejarop från diverse experter och entusiastiska fans. Min känsla? Habs kommer att vara ett bättre hockeylag i år, men det behöver inte översättas till fler poäng.

Min känsla? Habs kommer att vara ett bättre hockeylag i år, men det behöver inte översättas till fler poäng.

Förstakedjan med Nick Suzuki, Cole Caufield och Juraj Slafkovský är lagets självklara motor, och alla tre går in i säsongen efter personliga rekord. Lägg därtill Ivan Demidov – den ryske supertalangen som mycket väl kan blanda sig i Calder Trophy-snacket – så finns det plötsligt ännu mer spets framåt. Offensiven är bättre rustad än på länge, även om Patrik Laine fortsätter vara ett osäkert kort. Kan han hålla sig frisk kan han vara skillnaden i powerplay, men det är långt ifrån en garanti.

På backsidan finns ännu mer framtidstro. Lane Hutson var en sensation i fjol och tog hem Calder Trophy efter en rookiesäsong som knappt hade kunnat bli bättre. Att addera Noah Dobson från Islanders ger rutin och tyngd till en i övrigt ung backuppsättning. Tillsammans med Kaiden Guhle och Mike Matheson finns här en mix som borde göra Montreal stabilare över tid, även om defensiven lär vara ett pågående projekt.

Och i mål? Samuel Montembeault har tystat sina skeptiker och etablerat sig som en av ligans mest underskattade starters. Han kommer behöva fortsätta leverera på topp för att Habs ska hålla sig kvar i racet.

Så vad kan vi vänta oss? Montreal känns mer spännande, mer talangfullt och mer komplett än för ett år sedan. Men eftersom fjolåret redan var en rejäl överprestation kan poängskörden mycket väl landa på en liknande nivå – eller till och med lite lägre – trots att laget i grunden är på väg åt rätt håll. Canadiens håller på att etablera sig som ett bra NHL-lag igen, men jag manar till lite lugn. Medan Buffalo Sabres känns underskattade är jag snarare rädd att kravbilden på Montreal börjar bli lite väl hög.

Visst, jag skulle inte bli förvånad om de överraskar positivt ännu en gång, men de underliggande siffrorna från förra säsongen gnager. I spel fem mot fem var man femte svagast i hela NHL (xGF%) – och över tid tenderar just de siffrorna att komma ikapp. Dobson och Demidov kommer absolut att göra laget bättre, men frågan är om det räcker för att Habs ska vara givna i slutspelsstriden. Jag är inte lika säker på det som många andra verkar vara. Det här kan bli säsongen där Canadiens tar ett steg tillbaka i tabellen, men gör det för att kunna ta två steg framåt nästa säsong.

7. Detroit Red Wings - Forcerad renässans eller genuint lyft?

Detroit Red Wings är ett lag som alltid väcker känslor, inte minst i Sverige. Arvet från Lidström, Zäta, Holmström och co. gör att många hejar på Wings och gärna vill se dem återvända till storhetstiden. Och visst finns det byggstenar här – Lucas Raymond, Moritz Seider, Dylan Larkin och ett powerplay som kan vara giftigt nog att bära dem en bit. Men frågan är: hur mycket av framgången är på riktigt, och hur mycket är forcerat av Steve Yzermans hand?

Jag har de senaste säsongerna varit ganska skeptisk till Red Wings. När Yzerman tog över kändes det som att Detroit hade en sund och långsiktig rebuild på gång. Men de senaste åren har det snarare sett ut som att han vill skynda sig tillbaka till relevans. Det har resulterat i ett lagbygge där vissa delar imponerar – men där helheten fortfarande känns ofärdig.

Men de senaste åren har det snarare sett ut som att han vill skynda sig tillbaka till relevans

Titta på offensiven, Larkin är en pålitlig tvåvägscenter, Raymond växer fram som en av ligans mest spännande svenska forwards, och Alex DeBrincat har målnäsa på högsta nivå. När allt klaffar, särskilt i powerplay, kan Detroit se ut som ett topplag. Men utanför special teams? Det är ofta en annan historia. Djupet finns inte riktigt där, Patrick Kane är mer en nostalgisk bonus än en långsiktig lösning, och det är fortfarande oklart om Marco Kasper redan nu är redo att bära en tung topp-sexbörda.

På backsidan är det Seider och Edvinsson som står för framtidshoppet. Seider är en klippa, men det har inte riktigt exploderat på Norris-nivå som många trodde. Edvinsson ser redo ut för större ansvar, men runt dem är det tunt. Yzerman har snurrat veteraner på backsidan i flera år, och inget av försöken har direkt träffat rätt. Det är svårt att bygga ett stabilt fundament när man byter byggstenar varje sommar.

Målvaktssidan ser på pappret starkare ut. John Gibson är rutinerad och kommer från en av sina bättre säsonger på länge i Anaheim. Om han kan ge Detroit kontinuitet vore det ett rejält lyft, men det är långt ifrån någon garanti. Cam Talbot gjorde det helt okej i fjol, men vid 38 års ålder kan man inte räkna med att han ska axla mer än en stabil backup-roll. Det är Gibson som förväntas bära förstespaden.

Så vad landar vi i? Detroit är definitivt bättre än för några år sedan, och duon Raymond–Seider är tillräckligt spännande för att ge fansen hopp. Men jag är fortsatt tveksam till hur långt det här laget egentligen kan gå. Bakom ett powerplay som bär mycket av lasten ser truppen fortfarande tunn ut, och så länge det är så är risken stor att Red Wings får vänta ännu en säsong på att slutspelshockeyn återvänder till Hockeytown. Ett tips till Todd McLellan: håll laget borta från utvisningsbåset. Med NHL:s svagaste boxplay förra säsongen finns det uppenbar förbättringspotential även där.

8. Boston Bruins – hur hamnade vi här?

För bara tre säsonger sedan var Boston Bruins på toppen av hockeyvärlden. 135 poäng i grundserien, fler än något lag i NHL-historien, och en känsla av att ”the Big Bad Bruins” hittat ett nytt årtioende att dominera. Sedan dess har verkligheten slagit tillbaka. Att produktionen skulle dala var väntat, men att fjolåret skulle sluta med futtiga 76 poäng – lagets sämsta notering på två decennier – var en kalldusch. Nu är frågan om det finns hopp om förbättring, eller har Bruins tappat sin identitet för gott?

Jeremy Swayman hamnade i kontraktsstrul, McAvoy och Lindholm drogs med skador, och när väl lagkapten Brad Marchand skeppades bort vid trade deadline kändes det som att ljuset släcktes i TD Garden. Bruins rasade ihop både i siffror och i självbild.

Ändå finns det några trådar att nysta i. Pastrnak är fortfarande en superstjärna, och i slutet av förra säsongen hittade han faktiskt kemi med Elias Lindholm och Morgan Geekie – en kedja som så smått började fungera efter en lång tid utan framgångar. Om den konstellationen fungerar över en hel säsong kan det bli en kedja som åtminstone ger Bruins hopp i offensiven.

Bakom den finns fler frågetecken än svar. Arvidsson värvades in, Zacha behöver studsa tillbaka, Mittelstadt ska plötsligt vara kreativ nav i en trupp som saknar djup. Botten-sex ser tunn ut, och om inte unga spelare som Fraser Minten eller Fabian Lysell (som fortfarande inte riktigt hittat rätt) kliver fram är det svårt att se hur Bruins ska producera mer än i fjol.

Försvaret då? Här finns åtminstone lite ljus. McAvoy och Lindholm förväntas vara friska, och i sina bästa stunder kan de två tillsammans ge Boston en riktig toppduo på blålinjen. Zadorov visade bitvis att han kan vara en fysisk klippa, och med Jokiharju vid sin sida kan andra backpar se mer balanserat ut. Men även här är marginalerna små – skador eller formtapp, och Bruins står återigen nakna.

Målvaktsspelet är en joker. Swayman har kapaciteten, det har han visat tidigare, men fjolårets formsvacka var brutal. Om han studsar tillbaka kan det hålla Bruins flytande, men ännu en mellansäsong riskerar att dra ner laget mot botten.

Så – hur hamnade vi här? Ett lag som nyss var NHL:s guldkalv har på tre år tappat både stjärnor, identitet och respekt. Marco Sturm får en otacksam första säsong bakom bänken. Förväntningarna i Boston är alltid höga, men materialet ser mest ut att räcka till en kamp för att undvika Atlantic-botten snarare än en strid om Stanley Cup. Det känns brutalt att placera Bruins i botten av divisionen, men realiteten är att det här laget är väldigt långt ifrån vad de var för ett par år sedan. Lägg därtill att lagen runt Bruins bara blivit bättre.

Speltips

• Tampa Bay Lightnings vinna Atlantic Division @ 4.50 Coolbet

Jag fattar helt att Panthers toppar listorna hos spelbolagen – två raka titlar talar sitt tydliga språk. Men Lightning är fortfarande ett av ligans mest kompletta lag, med nästan ett decennium i toppen av ligan och 100-poängssäsonger som standard. Med Panthers utan Tkachuk stora delar av året och Toronto på väg att ta ett litet kliv tillbaka känns oddset på nästan fem gånger pengarna för att Tampa vinner divisionen som det givna spelet.

• Tampa Bay Lightnings vinna Stanley Cup @ 19.00 Coolbet

Det är egentligen ganska enkelt: så länge Lightning har Kucherov, Point, Hedman och Vasilevskij – plus understöd från spelare som Hagel och Cirelli – kan de vinna allt. Erfarenheten finns där, bredden likaså, och det här är fortfarande NHL:s mest kompletta offensiv. 292 mål i fjol, med bara Capitals i närheten på 286, säger sitt. Att få 19 gånger pengarna på ett lag med den kvaliteten är ett spel jag gärna tar.

• Buffalo Sabres ta sig till slutspel @ 4.00 bet365

Sabres gick kalla i fjol, men talangen i laget är för stor för att ignoreras. Dahlin är en toppback i ligan, Thompson och Tuch kan driva en förstakedja på hög nivå och djupet är bättre än tidigare. Lyfter målvaktsspelet ens till medelnivå är Buffalo en fullt realistisk slutspelskandidat. Fyra gånger pengarna smakar bra.

• Buffalo Sabres över 82,5 poäng @ 1.80 Svenska Spel

Även om slutspel är långt ifrån en garanti känns 82,5 lågt. Sabres har både ung utveckling på gång och en backsida som är mer stabil än tidigare. Får man bara ordning på målvaktsspelet ska de passera det strecket utan att behöva maxprestera.

• Florida Panthers Under 106,5 poäng @ 1.95 Bet365

Panthers har gått till tre raka Stanley Cup-finaler och är utan tvekan ett av ligans bästa lag – men att nå 107 poäng på beställning är inte lätt ens för en mästare. Med Matthew Tkachuk borta stora delar av säsongen och ett Florida som sällan jagar varje poäng i grundserien finns det god chans att de hamnar under det strecket. Panthers är byggda för april, inte för att maxa oktober till mars.