Serie A 2025/2026: En säsong på väg in i en ny era

När Serie A drar igång i slutet av augusti 2025 är det med ovanligt många frågetecken och samtidigt ett spännande löfte om förändring.

Topplagen i jakt på sin identitet

Den italienska ligan, som ofta beskrivits som traditionsbunden och taktiskt konservativ, befinner sig i ett skede där nya tränare, unga spelare och förändrade klubbambitioner ritar om konturerna för vad Serie A kommer att vara under det kommande decenniet.

Juventus har under de senaste åren sökt en tydlig identitet. Efter en tid av vilsenhet försöker man nu bygga en mer framtidsorienterad trupp. Klubben har tydligt riktat sitt fokus mot unga italienska spelare, bland annat Giovanni Leoni, som imponerat i Parma. Samtidigt spekuleras det i att Josh Doig, som briljerat i Sassuolo, kan bli en del av det nya Juventus. Det här pekar mot en klubb som försöker återvända till sin roll som nationens ryggrad, både på och utanför planen. Blir givetvis väldigt intressant att se om ledningen väljer att fortsätta med Tudor, eller om man har siktet på annat håll.

AC Milan gör en betydande kursändring inför säsongen, med Massimiliano Allegri tillbaka vid rodret. Det är en oväntad rekrytering, men kanske just därför intressant. Allegri är en pragmatisk tränare, inte nödvändigtvis känd för nyskapande fotboll, men hans flexibilitet har burit framgång tidigare. Att en erfaren spelare som Luka Modrić kan bli en del av Milan under hösten adderar en märklig men potentiellt symbolisk dimension – det gamla gardet möter ett Milan i rekonstruktion.

Roma är ett annat lag i transformation. Med Gasperini tillbaka som tränare och med siktet på spelare som Lorenzo Lucca och Giacomo Raspadori, visar huvudstadsklubben någon form av ambition om att bryta sig loss från sin status som evig outsider. Gasperinis återkomst signalerar en återgång till struktur och intensitet, något Roma saknat sett till tidigare säsonger.

Inter går in i säsongen med ett nytt ansikte vid sidlinjen. Cristian Chivu tar över efter Simone Inzaghi – en överraskande, men symboliskt viktig förändring. Inter verkar vilja förnya sin strategi med en tränare som kommer från klubbens egen historia. Frågan är om Chivu har tillräckligt med taktisk bredd och auktoritet för att förvalta ett lag med höga krav och en trupp i behov av förnyelse. Ryktena om att Jonathan David och Rasmus Højlund, som kan återvända till Italien, nu som Inter-spelare, är ännu ett tecken på klubbens vilja att satsa på ungdomlig kraft kombinerad med internationell erfarenhet.

Napoli, med Antonio Conte fortsatt som tränare, är kanske det mest intressanta laget inför säsongen. Laget har visat förmåga att vinna när det verkligen gäller, och ser ut att vara ruskigt aktiva på värvningsfronten. Kevin de Bruyne är så gott som klar och enligt rapporter så kommer truppen att förstärkas avsevärt. Beukema, Frattesi, Ndoye och Garnacho är ytterligare namn som ryktas intensivt till klubben.

En liga som blir allt jämnare

Det taktiska landskapet förändras också. Den italienska ligan präglas i allt större grad av hybridtaktik, snabba övergångar och offensiva ytterbackar – influenser från Premier League, La Liga och Bundesliga har blandats in i det som en gång var catenaccio-kulturens fäste. Men kanske det mest intressanta inför den här säsongen är att maktbalansen verkar jämnas ut. Det finns inte längre någon solklar dominans. Varken Juventus, Inter, Milan eller Napoli kan betraktas som självklara mästarkandidater. Istället finns ett växande mellanlager av lag – Atalanta, Roma, Lazio – som när som helst kan slå till.

Och så har vi fjolsäsongens nykomlingar. Como, som överraskande nog tog en topp 10-plats efter sin uppflyttning, är inte längre bara en charmig fotnot. De har extremt tydliga ambitioner, och framför allt resurser, att på riktigt störa maktordningen i Serie A.

Allt detta sammantaget gör att Serie A 2025/2026 kan bli något mer än en transportsträcka för de stora klubbarna. Det kan bli ett avstamp mot en ny era, där ung talang, förnyad tränarfilosofi och ekonomisk disciplin skapar en liga där ovissheten inte längre är ett svaghetstecken – utan dess största tillgång.