Krönika: Inzaghi reste redan innan slutsignalen

Delar av Allianz Arena stod tyst. Absolut inte i vördnad, utan i chock. Inters 5-0-förlust ekade som ett eko från ett förlorat sekel. Det var inte bara siffror på en resultattavla. Det var en avklädning, en våldsam storm som blåste bort all illusion om kontroll, struktur och lojalitet. Det var ingen motståndare som besegrade Inter — det var Inter som svek sig själva.

För motståndet stod ett lag som knappt behövde höja rösten. Inter föll inte på ett motstånds styrka, utan på sin egen apati. Det var som om något redan dött i dem innan avspark. Som om matchen aldrig börjat i deras hjärtan. Som om någon dragit ur syret ur deras lungor. Som om viljan till kamp låg glömd i omklädningsrummet, bredvid en halvdrucken Gatorade och ett par tejpade benskydd.

Detta var inte en match i vanlig bemärkelse. Det var en självavrättning med ögonbindel. Bolltappen var mekaniska, passningarna stumma. Försvaret läckte och sprack som gammalt murbruk. Som om spelarna inte längre såg varandra som lagkamrater, utan som främlingar i samma tröja. Det är sällan man ser en storklubb förlora så mycket mer än bara en match. Det var hedern som föll först, därefter strukturen, och till slut — tystnaden.

Simone Inzaghi – ett falskt geni i designerkostym

Simone Inzaghi.

Under sina första månader i Inter målades italienaren upp som en tänkare. En taktisk arkitekt, mer finmejslad än sin föregångare Conte, mer flexibel, mer modern. En demon enligt vissa. Men åren som följt har sakta men säkert avslöjat en annan sanning: att det hela tiden varit en illusion. En illusion av kontroll, en bluff i tränarformat, paketerad i välpressad kostym och självsäkra presskonferenser. Inzaghi har gång på gång visat att han är bäst när inget står på spel – och värdelös när det verkligen gäller.

Intrycket av Simone Inzaghi har länge vilat på yta.

Han har burits fram av eleganta presskonferenser, taktiska buzzwords och en lugn framtoning som lätt misstas för kontroll.

Men under ytan finns en brutalt obehaglig sanning som nu blivit svår att ignorera:

Inzaghi är en bluff.

Inte för att han inte förstår fotboll, utan för att han gång på gång bevisat att han inte kan hantera den när det verkligen gäller.

Inzaghi har aldrig varit en tränare för de långa loppen. Hans framgångar kommer i cupspel, där några få matcher avgör. Där kan han trolla fram taktik och punktinsatser. Men ett mästerskap vinns i de grå zonerna – borta mot Torino en regnig onsdag, hemma mot Lecce efter landslagsuppehåll. Där förlorar hans lag poäng. Där blottas hans oförmåga att bygga kontinuitet, att skapa truppdynamik, att ställa krav.

Hans byten är ofta långsamma, förutsägbara och sällan inspirerade. Han litar för mycket på struktur, för lite på intuition. I matcher där det krävs mod väljer han försiktighet. I matcher där det krävs ilska får man bara se honom stå med armarna i kors. När Inter förlorade Champions League-finalen mot Manchester City 2023, fick han beröm för att "stå upp bra" – men laget förlorade. Och det är kännetecknande för Inzaghi-eran: att hyllas trots att man inte vinner. Att estetiken ges mer värde än resultaten.

Det här är inte en man som vill bygga något långsiktigt. Det är en man som vill synas, vinna lite lagom, sedan fly vidare. Han är ett symtom på en tid där allt handlar om image. Där till och med misslyckanden kan förpackas som progress. Men den här gången genomskådade vi honom. För sent, kanske – men inte för alltid.

Inzaghi i skuggan: En man med väskan redan packad?

På presskonferensen efter 5-0-förnedringen satt Simone Inzaghi med ett stelt leende. Han mumlade något om "formsvacka", något om att laget "förtjänade att förlora" samtidigt som han inte kunde ge ett tydligt svar gällande hans framtid i klubben. Men blicken talade ett annat språk — ett språk där framtiden redan utspelade sig på en annan kontinent.

Flera trovärdiga källor rapporterar att Inzaghi redan innan matchen ska ha suttit i konkreta samtal med saudiska Al Ahli. Inte bara förutsättningslösa diskussioner, utan enligt insiders ett direkt utkast till avtal. Ett dokument med bonusar, sign-on-fee och klausuler. Ett nytt liv, byggt på oljepengar och löften. Att det sker just nu är anmärkningsvärt — precis i samband med en final.

Det luktar inte karriärplanering, det luktar svek. Al Ahli är mer än bara en klubb i Saudiarabien. Det är en satellit i ett växande nätverk av sporttvätt, där de spekulativa kopplingarna till PSG:s ägare – Qatar Sports Investments – är lika påtagliga som besvärande. I en tid där ägargränser suddas ut av holdingbolag, partnerskap och diskreta överföringar, försvinner också den moraliska kompassen. Och kanske är det just där Inzaghi redan befinner sig: I ett vakuum där lojalitet ersatts av strategi, där klubbmärken betyder mindre än löften om lukrativa bonusar. Vad säger det om vår fotboll, när en Inter-tränare kanske planerar sitt nästa steg innan han ens tagit ansvar för det sista, som dessutom är karriärens viktigaste?

Det verkliga sveket är inte en enskild förlust. Det är känslan av att han aldrig trott helt på projektet. När rykten nu pekar på att han förhandlat med Al Ahli före säsongsavslutningen, faller masken fullständigt. Om tränaren inte ens är närvarande mentalt i slutskedet av en säsong, varför ska spelarna vara det? Vad säger det om hans respekt för klubbmärket, för fansen, för historien?

Mer än en förlust – ett avsked till något större

Det fanns en tid när förluster som denna väckte vrede. Nu väcker de bara oro. För detta var inte ilska i bland Inter-supportrarna. Det var tomma ögon, sänkta huvuden, barn som frågade sin pappa varför ingen försökte.

Det vi såg var inte bara ett lag i spillror — vi såg ett projekt implodera. Det taktiska pusslet som Inzaghi under perioder fått att glänsa har nu slitits sönder. Spelarna verkar förvirrade, själlösa. Barella ser plötsligt ut som en man som sprungit för långt in i ett mörker. Lautaro famlar efter avslut, efter mening. Försvaret är en parodi på sig själv, och på bänken sitter en tränare som kanske redan mentalt bokat flyg till Jeddah.

Och ändå är detta större än en man, en match, en klubb. Detta är fotbollen i dess nuvarande stadium – ett skinande skal runt ett tomt innehåll. Ett spel där pengar inte bara styr, utan äter själen ur varje rörelse, varje beslut. Förlorar man med så pass stora siffror kan man alltid skylla på taktik. Men förlorar man sin själ — då återstår inget att bygga på.

Inters framtid står inte och faller med Inzaghi. Tränare kommer och tränare går, spelare likaså. Men kanske har hans svek blivit symbolen för en tid där vi måste ställa oss själva en fråga:

Vad är ett klubbemblem värt, när alla hjärtan redan är till salu?